BLODBADET PA RWANDISKA FLYKTINGAR I ZAIRE

De
Publié par

traduction en suédois de l'ouvrage
"L'HÉCATOMBE DES RÉFUGIÉS RWANDAIS DANS L'EX-ZAÏRE - Témoignage d'un survivant".
Pou consulter cet ouvrage cliquez Cliquez ici
Publié le : vendredi 1 janvier 2010
Lecture(s) : 72
EAN13 : 9782296929265
Nombre de pages : 209
Voir plus Voir moins
Cette publication est uniquement disponible à l'achat

Blodbadet på rwandiska flyktingar i f.d. Zaire: Vittnesmålen från den överlevande

Samlingen ” Afrikanska minnen”

Benoît RUGUMAHO

Blodbadet på rwandiska flyktingar i f.d. Zaire: Vittnesmålen från den överlevande

Översättning av Benoît Rugumaho, rättad och bearbetad av Margaretha Lord

Förord av Stefaan Marysse

L’Harmattan

På omslaget 1. Flyktingarna tittade uppmärksamt på FN:s flyktingkommissaries representant i Bukavu och de zairiska militärerna som förbjöd rwandiska flyktingar att driva handelsaktiviteter alltså inköp och återförsäljning, i avsikt att försörja sig i Kashusha flyktinglägret, kvarter 8, oktober 1996.

© L’HARMATTAN 2010 5-7, rue de l’Ecole polytechnique ; 75005 Paris http://www.librairieharmattan.com diffusion.harmattan@wanadoo.fr harmattan1@wanadoo.fr ISBN : 978-2-296-09718-6 EAN : 9782296097186

Författaren Benoît Rugumaho är svensk men ursprungligen från Rwanda. Han är född den 11 juli 1966. Efter gymnasieutbildning vid Collège du Christ-Roi (”Läroverket Kung Kristus”) i Nyanza (Butare), där han läste latin och moderna språk på humanistiska linjen, började han 1989 högre utbildning vid Rwandas Nationella Universitet på Ruhengeris universitetsområde i Nyakinama. Han läste vid humanistiska fakulteten, språk och afrikansk litteratur. Han var färdig för magisterexamen i juni 1994 men kunde inte fullfölja den på grund av oroligheterna som började i hela landet. Oroligheterna orsakades av ett terrorattentat mot ett flygplan, med president Habyalimana Juvénal ombord, som ägde rum den 6 april 1994. För att kunna rädda sitt liv flydde Benoît Rugumaho till Zaire i juli 1994 tillsammans med hundratusentals landsmän. Han tog sin tillflykt till Kashushas flyktingläger i Bukavu som ligger i Sydkivu. När flyktinglägret blev förstört av soldaterna i Rwandiska Patriotiska Armén (APR) den 2 november 1996 flydde han in i Zaires täta skogar där han stötte på enorma problem. Han blev förföljd som ett villebråd av den rwandiska armén, men lyckades ta sig till fots över till Demokratiska Republiken

Kongo (f.d Zaire), till Kongo Republiken (Brazzaville) och till Centralafrikanska Republiken. Efter att ha överlevt blodbadet mot rwandiska flyktingar i Zaire kom han, med hjälp av FN:s Flyktingskommissariat, att installera sig i Sverige där han bor från den 5 juni 1998 tillsammans med sin fru, Cécile, och fyra barn varav ett är adopterat. Efter att ha läst svenska började han vid Linköpings Universitet, filosofiska fakulteten på institutionens franska avdelning för språk och kultur. Efter magisterexamen i franska och afrikanska språk läste han Etnicitet och Internationell Migration på samma universitets socialantropologiska avdelning. Han läste FN-kunskap och specialiserade sig inom ämnesområdet FN och Flyktingars skydd. Därefter gick han vid samma universitet sin lärarutbildning och fick till slut lärarexamen.

Copyright L’HARMATTAN, 2004 ISBN: 2-7475-6179-8 EAN: 9782747561792

6

Förord
av Stefaan Marysse Genom skildringen av en rwandisk flyktingfamiljs nutida äventyrliga resa, berättas indirekt hela tragedin om ett sönderslitet och förbannat folk, mellan raderna. Förvisso är den här upplevda tragiska händelsen berättad av en överlevande flykting, som har en särskild utgångspunkt, men han beskriver likväl den hårda verklighet som drabbade hundratusentals män, kvinnor och barn som blev ansatta, förföljda och dödade i Zaire utan att det internationella samfundet gjorde någonting för att beskydda dem. Den här boken är en hel berättelse som tar struptag på en och väcker medlidande från första sidan till den sista. Det är ett skildring som samtidigt belyser mediernas tystnad om detta glömda blodbad. Utan att förneka folkmordet som ägde rum i hans hemland 1994 och erkännandet av de stora tragiska händelserna efter folkmordet förklarar författaren detta utifrån sin egen tragiska upplevelse som överlevande. Han vill att det internationella samfundet erkänner det blodbadet mot hundratusentals oskyldiga flyktingar, från och med 1995, som FPR utan tvivel är ansvariga för. Genom hörsägen gjorde FPR detta under sken av att ”skydda” Rwandas 7

gränser

mot

milissoldater-

”interahamwe

(MRNDs

medlemmar)”och andra personer, så kallade folkmördare. Författarens personliga historia handlar om en intellektuell hutu från en enkel bondefamilj, som, utifrån sina kvaliteter och individuella förmågor, vill bygga upp och skapa en bättre framtid för sitt hemland, men märker att hans drömmar och planer förvandlas till mardrömmar. Detta vittnesmåls syfte är framför allt att klargöra det rwandiska dramat, kompletterat med egna åsikter. Många intellektuella hutuer har den djupa övertygelsen att den nuvarande rwandiska regeringen inte bara ville decimera folkmördarnas antal utan också cyniskt använda ”folkmordets affärsrörelse” för att kunna göra rent hus med den avgränsade rwandiska sociala gruppen som skulle utgöra en fara för den nuvarande regimen i Rwanda. Det är framför allt i undermeningarna i texten som man förstår tragedin i sin helhet. Författarens vittnesmål är skrivna i olika stilar och verkligheten är mycket svår att begripa. Olika synvinklar eller belysningar, förklaringar och meningsutbyten behövs och är också nödvändiga för att kunna fullständiga och komplettera de internationella nyhetstidningar som ibland inte känner till dem som 8

manipulerar media. Benoît Rugumaho bidrar, med sin egen berättelse, till kompletterande upplysningar om verkligheten i den rwandiska tragedin.

Stefaan Marysse (1)

(1) Professor inom Centre for Development Studies (UFSIA) i Antwerpens universitet och han är vice ordförande för Studiecentrum för De Stora Sjöarnas område i Afrika på Antwerpens universitet. Stefaan Marysse har skrivit många artiklar om området.

9

Författarens tack Från den här bokens redaktion vill jag tacka alla personer som, nära eller långt bortifrån, bidrog till bokens utarbetande. Jag är angelägen om att hjärtligt tacka dem som accepterade att läsa manuskriptet och som, tack vare deras anmärkningar, konstruktiva kritik och förslag, hjälpte mig att förbättra verket. Min tacksamhet riktar sig speciellt till Vénant, Sixbert, Elysée, Norbert, Edouard, André, Etienne och Rut som, trots sina många sysselsättningar, har accepterat att få sömnlösa nätter genom att läsa och rätta. Jag vill tacka för deras goda råd och de viktiga förslag jag fick av dem från början till slutet av detta verk. Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet till Professor Stefaan Marysse som, trots sina dagliga, viktiga arbeten, har accepterat att läsa och skriva förord till min bok. Låt honom få tusen tack! Min djupa tacksamhet riktar sig även till ett antal humanitära organisationer: Caritas från Belgien, Caritas från Spanien via Missionär Carlos, Läkare utan gränser, 10

Aktion mot hunger, Europeiska Unionen på Emma Boninos tid, Zairiska röda korset som, i den stund då vi var övergivna av det internationella samfundet, hjälpte oss, hellre än bra, i Tingi-Tingislägret, där vi var nära att bli dödade. Låt Shanjeinvånare i Demokratiska Republiken Kongo, Ndjoundouinvånare i Republiken Kongo, Botombo och Boucainvånare i Centralafrikanska Republiken få min djupa tacksamhet för det broderliga mottagandet för överlevande rwandiska flyktingar från massakrerna i Zaire. Låt Souzanna från Ndjoundou som härbärgerade oss, mig och min fru, hos sig, få vår tacksamhet. Mina tusen tack riktar sig också till vår kära väninna Gerda Heyde, nunnorna av Filles de Marie Missionnaires, speciellt nunnorna Casotti Ida, Neuza, Joanna och Clara för deras omtankar och omsorger som de visade oss under vår vistelse i Centralafrikanska Republiken. Jag skulle också vilja tacka mina svenska vänner nämligen familjerna Lennart Nilsson, Sam Linde, Kjell Erik Arnlund, Anders Brunegård, David Rosell, BorgeForss, Narges Sadeghi, Nasser Asllani, Monique Svensson, Per Olof Jakobsson, Irène Mullan Ekman, Henrik och hans 11

fru Anna, Souzanna och Magnus, Marie Linde, Birgitta Arnlund, Britt Sofie, Eva Stenberg, Bernadette von Bjökönyi, Marie Axelsson, Ewa Johansson, Monica Johansson, Anita Haraldsson, Kristina Östböll och andra personer för deras kärlek mot oss sedan vi kom till Sverige som kvotflyktingar. Ett varmt tack och stor tacksamhet till familjen Lord i synnerhet Margaretha Lord som, har rättat och bearbetat översättningen till svenska. Och till er också mina kära landsmän som vi delat de värsta lidanden med i Rwanda och i Zaire: Jag har inte glömt er. Tack för er uppmuntran till att våga skriva om vår tragiska händelse: Blodbadet mot rwandiska flyktingar i Zaire.

12

Till
Mina föräldrar och min förstfödde som är i himmelriket, Dig , kära Cécile, min fru i evighet Mina barn, Diane, Eugène Genet Benedictsson, Laetitia Eugènie Genette, Carine Benedictdotter och Placide Benedictsson Hela det rwandiska folket, offer för den rwandiska tragedin och det internationella samfundets orättvisa och partiskhet

dedicerar jag det här verket

13

Skam åt den som kan sjunga medan det rwandiska hutufolket i landsflykt Får en tyst och lugn död. När vi tänker på de olycksdrabbade platserna där vi var nära att mista livet, när vi minns lidandet som vi kunde glömma bort, lidandet som vi upplevt och sett på lidandets väg i Zaire genom att fly, när vi tänker på de barbariska massakrerna på rwandiska flyktingar i Mbandaka och Obilo i Zaire, när vi tänker på den absoluta tystnaden från det internationella samfundet inför dessa avskyvärda gärningar, när vi träffar några fåtaliga flyktingar, överlevande från dessa blodbad blodbaden som är väl organiserade och planerade, detta låter oss tänka på den stora dagen vi inte känner igen som kommer att lysa i vår bittra natt. Bara Gud är vittne ( Deus solus testis est). Författaren 14

KARTA ÖVER DE LÄNDER SOM KORSADES I CENTRALAFRIKA

källa : www2.minorisa.es/inshuti

15

Inledning
De flesta av mina vänner och bekanta vet inte att jag fortfarande är vid liv. Vissa av dem tror att jag helt försvann i skogarna vid ekvatorn i Zaire, och andra tror att jag blev skjuten av soldaterna från Rwandas Patriotiska Front (Front Patriotique Rwandaise), förkortat FPR, vid gränsen mot Mbandaka. Trots dessa tvivel kring min överlevnad, har jag beslutat att skriva denna bok. Boken själv beskriver min väg från födseln i en fridfull by i södra Rwanda, bara en dagsresa från det krigs mardröm som började med FPRs beslut den första oktober 1990. Boken handlar växelvis om mitt liv i familjen, min ungdom och hela min plan med skolgången. Jag har inte kunnat glömma de tragiska händelser som försatte Rwanda i landssorg den 6 april 1994, när kriget bröt ut. De har präglat hela mitt liv. Jag har till exempel aldrig kunnat avsluta mina universitetsstudier. Jag blev tvungen att överge mitt födelseland Rwanda för att utvandra, tillsammans med flera andra byinvånare, till vårt grannland, Zaire. Min bok berättar även i detalj om vår kamp för att överleva i flyktinglägret Kashusha, i Bukavu. När våra tält blev brända av FPR-militärer från Rwanda, den 2 november 16

1996, bosatte vi oss i skogen vid ekvatorn. Utsvultna och förföljda blev vi utsatta för en intensiv hetsjakt och tyvärr massakrerades de flesta av oss och väldigt få överlevde. Jag tillhör gruppen överlevande. Den här boken vittnar om den skräck och de grymheter som begicks mot de rwandiska etniska flyktingarna hutuerna i Zaire. Men den är också en hyllning till och ett minne av alla de som dog, mördades, torkade ut eller svaltihjäl i skogarna. En internationell undersökning är ett måste för att kasta ljus över alla dessa tragiska händelser och för att ställa de ansvariga för dessa brott mot mänskligheten inför rätta. I boken berättas också om alla tillryggalagda flyktmil genom den täta skogen i Zaire, ända till Sverige, som faktiskt är det land som tog emot mig. Trots allt finnes även hoppet om en bättre värld med i boken. I själva verket har jag genom alla prövningar träffat utomordentligt modiga, generösa och ärliga människor, som har hjälpt mig mycket med att återfinna lusten att leva. Det är dessa som har gjort det möjligt att skriva detta verk.

17

Utan tvekan ska jag fråga ut mina landsmän, som har överlevt dessa smärtsamma massakrer, för att samla in deras minnen och slutligen avslöja sanningen. Det finns så mycket att vittna om kring de grymheter som har hänt offren bland de rwandiska hutuerna i Zaire. Blodbadet på Rwandas flyktingar i forna Zaire får inte, tycker jag, passera utan att de skyldiga ställs till svars för sina handlingar. Måtte denna bok kunna väcka världssamvetet och bidra till att fler liknande tragedier inte sker igen någon annanstans i världen!

18

1. Grundskolan
Det var en fredag, vi var ensamma hemma, jag, min mamma och min lillasyster på tre år. Jag var sex år och samtalade med min mamma om ditt och datt om en massa viktiga händelser kring vår familjesituation. Med anledning av en speciell händelse ställde jag en fråga, som jag grubblat över sedan länge. Jag bad min mamma att berätta kortfattat om min barndom och, om det var möjligt, min födelse, för jag var väldigt nyfiken. Efter att ha tagit grytan från elden, vände hon sig mot mig och sade: ” Du har blivit evigt välsignad för att du inte har råkat ut för sådana fiender som din farbror. När du var inuti min mage, upplevde jag emellanåt svåra tider. Din far,ett oskyldigt offer för en orättvis familj, blev skickad i fängelse i Nyanza. När din far ville driva bort någon som ville lägga beslag på en del av våra åkrar, blev han allvarligt slagen av några ungdomar. När polisen kom till platsen beslutade man att det var egenmäktigt förfarande och din far hamnade i fängelse där han satt i sex månader utan rättegång och utan att någon tilläts träffa honom. Du förstår vilket elände jag hade under den tiden.

19

Det är inte bara det som är den stora hjärtesorgen. Din farbror skällde ut mig och sade att jag skulle sätta ett monster, en gris till världen istället för ett barn. Du förstår vilken förolämpning det var! Dina äldre bröder och systrar var modiga och de hjälpte mig mycket i hemmet när de kom hem från skolan. Emellertid hände något ovanligt vår familj. Den 8 juli 1966, mycket tidigt på morgonen uttalade republikens president via Rwandas radio (nationella kanalen) ett tack till fångarna som inte hade begått grova brott. Jag trodde att jag drömde när jag uppfattade att din far hade blivit frigiven innan din födelse. Vilken lyckodag! Det stämde så på pricken. Tre dagar senare återvände din far hem, exakt vid den tidpunkt då jag skulle föda dig till världen. Faktum är att jag redan några dagar innan hade känt sammandragningar. Den 11 juli 1966 förblir en oförglömlig dag för vår familj. Enligt traditionen för nyfödda i vårt land skulle man åttonde dagen efter födelsen ge barnet ett namn. Du fick heta Rugumaho, det namn som du nu bär. Några dagar senare valde vi, enligt kristet bruk, i den katolska kyrkan förnamnet efter den helgonförklarade grundaren till Benediktinerordern, Benoît, som man firar den 11 juli varje år. Det är av den anledningen som jag sa i början att du har

20

Soyez le premier à déposer un commentaire !

17/1000 caractères maximum.