Grönkullagrannar

-

Livres
108 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

En samling berättelser av författaren av de populära böckerna om Anne på Grönkulla. Här möter vi olika gestalter från Prins Edvards ö. Vi återförenas med välbekanta ansikten från berättelserna om Anne, men vi gör även nya bekantskaper. Det berättas om spännande öden och romantiska upplevelser. I "Grönkullagrannar" skildrar L. M. Montgomery originella karaktärer och historier på samma charmiga sätt som gjorde Anne på Grönkulla-serien till klassiker.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 08 juillet 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726194371
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
L.M. Montgomery
Grönkullagrannar
Saga
Grönkullagrannar är översatt från engelska av Birger Bjerre efter Chronicles of Avonlea Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1992, 2019 L.M. Montgomery och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726194371 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
1 NÄR LUDOVIC FICK BRÅTTOM
Anne Shirley satt uppkrupen på fönsterbänken i Theodora Dix vardagsrum en lördagskväll och såg drömmande långt bort i fjärran på något vackert stjärnlandskap bortom bergen i solnedgången. Anne var under fjorton dagar av sina ferier på besök i Ekostugan, där herrskapet Stephen Irving tillbragte sommaren, och hon gick ofta till den gamla Dixska gården för att prata en stund med Theodora. Denna kväll hade de pratat färdigt, och Anne ägnade sig åt nöjet att bygga luftslott. Hon lutade sitt välformade huvud med de mörkröda hårflätorna mot fönsterramen, och hennes grå ögon glänste som månljuset på en dunkel insjö. Då såg hon Ludovic Speed komma på vägen. Än så länge var han långt från gården, för den Dixska avtagsvägen var lång, men man kände igen Ludovic så fort man såg honom. Ingen annan i Middle Grafton hade hans långa gestalt med dess lätta lutning och lugna rörelser. I varje detalj visade den en särprägel som var helt och hållet Ludovics egen. Anne ryckte upp sig ur sina drömmerier. Hon tyckte att hon borde visa så mycken takt att hon tog avsked. Ludovic uppvaktade Theodora. Alla i Grafton kände till det, och om någon var okunnig om det, så berodde det inte på att det inte hade funnits tid att ta reda på det. Ludovic hade nämligen vandrat nedför den där avtagsvägen för att hälsa på Theodora på samma långsamma och grubblande sätt nu i femton år. När Anne, som var smärt och flickaktig och romantisk, reste sig för att gå, sade Theodora, som var fyllig och medelålders och praktisk, med en glimt i ögat: — Det är ingen brådska, barn lilla. Sätt dig ned och stanna så länge du vill. Du har sett Ludovic komma på vägen, och du tror väl att du är till hinders. Men det är du inte. Ludovic gillar att en tredje person är närvarande, och det gör jag också. Det liksom sätter fart på samtalet. När en karl har kommit enkom för att hälsa på en två gånger i veckan under femton år, så tryter nog samtalsämnena då och då. Theodora hycklade aldrig någon blyghet när det gällde Ludovic. Hon drog sig inte alls för att anspela på honom och hans senfärdiga uppvaktning. Den tycktes faktiskt roa henne. Anne slog sig ned igen och tillsammans iakttog de hur Ludovic kom nedför avtagsvägen och såg sig lugnt omkring på de yppiga klöverfälten och flodens blå slingor, där den ringlade sig fram genom den dimmiga dalen nedanför. Anne tittade på Theodoras blida, fint formade ansikte och försökte föreställa sig, hur hon själv skulle känna det, om hon satt här och väntade på en äldre beundrare, som efter vad det tycktes hade behövt så lång tid för att bestämma sig. Men inte ens Annes fantasi klarade detta. — Hursomhelst, tänkte hon otåligt, om jag ville ha honom, så tror jag att jag skulle hitta på något sätt att sätta fart på honom. LudovicSpeed! Har det någonsin funnits ett namn som har 1 passat så illa? Ett sådant namn på en sådan karl är ett lömskt bedrägeri. Om en stund kom Ludovic fram till huset men stod så länge på tröskeln, försjunken i tankar, med blicken fäst på körsbärsträdgårdens invecklade gröna lövverk, att Theodora till sist gick och öppnade dörren, innan han knackade på. När hon kom in med honom i vardagsrummet, gjorde hon en lustig grimas åt Anne över hans axel. Ludovic log vänligt mot Anne. Han tyckte om henne; hon var den enda unga flicka han kände, för han brukade undvika unga flickor — de fick honom att känna sig förlägen och bortkommen. Anne kunde umgås med alla slags människor, och fastän Ludovic och Theodora inte hade känt henne så länge, betraktade bägge henne som en gammal vän. Ludovic var lång och lite klumpig, men hans rättframma lugn gav honom en prägel av
värdighet, som annars inte utmärkte honom. Han hade hängande, silkeslena, bruna mustascher och ett litet krusigt pipskägg — ett mode som ansågs underligt i Grafton, där männen antingen var slätrakade eller bar helskägg. Hans djupblå ögon var drömmande och vänliga med en skiftning av svårmod. Han satte sig i den stora, svällande gamla länstolen som hade tillhört Theodoras far. Ludovic satt alltid där, och Anne påstod att stolen hade kommit att likna honom. Samtalet blev snart riktigt livligt. Ludovic talade väl, när han hade någon som kunde få honom i gång. Han var beläst och överraskade ofta Anne med sina skarpsinniga anmärkningar om människor och förhållanden ute i världen, av vilka endast ett svagt eko nådde Grafton. Han tyckte också om att föra religiösa diskussioner med Theodora, som inte var särskilt road av politik eller samtidshistoria men var ivrigt intresserad av religiösa läror och läste allt som hörde dit. När samtalet så småningom övergick till ett vänskapligt gnabb mellan Ludovic och Theodora om Christian Science, förstod Anne att hon inte kunde vara till mer nytta denna gång och att de inte skulle sakna henne. — Det är tid att se på stjärnorna och säga godnatt, sade hon och gick sin väg tyst och stilla. Men hon måste stanna och skratta ut när hon väl hade kommit utom synhåll för huset, på en grön äng, där de vita och gula tusenskönorna lyste som stjärnor. En doftande vind svepte sakta fram över den. Anne lutade sig mot en vit björk i utkanten och skrattade hjärtligt, som hon gärna gjorde närhelst hon tänkte på Ludovic och Theodora. Ung och ivrig som hon var fann hon deras sätt att sällskapa med varandra mycket lustigt. Hon gillade Ludovic men var samtidigt förargad på honom. — En sån stor, rar, irriterande åsna! sade hon högt. Aldrig nånsin har det funnits en så kär dumbom. Han är precis som alligatorn i det gamla barnrimmet, som inte ville simma framåt och inte ville vara stilla utan bara guppade upp och ned. Två dagar senare, när Anne hade gått till den Dixska gården, kom hon och Theodora att tala om Ludovic. Theodora, som var den flitigaste människa i världen och var särskilt road av prydnadsarbeten, arbetade med sina knubbiga fingrar på en bordlöpare av mycket invecklade Battenbergspetsar. Anne låg tillbakalutad i en liten gungstol med sina smala händer knäppta i knäet och betraktade Theodora. Hon insåg att Theodora var mycket vacker på ett ståtligt, junoniskt sätt, storväxt med klara, fasta konturer, vit hy och stora bruna ögon. När Theodora inte log, såg hon mycket imponerande ut. Anne ansåg det sannolikt att Ludovic hade respekt för henne. — Talade du och Ludovic om Christian Science hela lördagskvällen? frågade hon. Theodora log med hela ansiktet. — Ja, och vi till och med grälade om den. Jag gjorde det i alla fall. Ludovic skulle inte vilja gräla med någon. Man får slåss med tomma luften när man kämpar med honom. Jag tycker inte om att ge mig i strid med någon som inte vill ge igen. — Theodora, sade Anne inställsamt, jag tänker vara nyfiken och närgången. Du kan snäsa av mig om du vill. Varför gifter du och Ludovic er inte? Theodora skrattade belåtet. — Det är något som folk här i Grafton har frågat sig ganska länge, skulle jag tro, Anne. Ja, jag skulle inte ha något emot att gifta mig med Ludovic. Det är väl ett klart besked, eller hur? Men det är inte lätt att gifta sig med en man om han inte friar. Och Ludovic har aldrig friat. — Är han för blyg? fortsatte Anne. Eftersom Theodora var på det humöret, tänkte hon gå till botten med hela denna förbryllande historia. Theodora lät handarbetet sjunka och såg eftertänksamt ut över de sommargröna sluttningarna där ute. — Nej, jag tror inte det beror på det. Ludovic är inte blyg. Han bara är sådan — som familjen Speed. Alla medlemmar av den familjen är förskräckligt långsamma. De går årvis och funderar på något, innan de beslutar sig för att göra det. Ibland blir de så vana vid att tänka på det, att de aldrig kommer ur den vanan — som gamle Alder Speed, som alltid talade om att
resa till England för att hälsa på sin bror men aldrig reste, fast det inte fanns något skäl i världen varför han inte skulle göra det. De är inte lata, förstår du, men de vill ha tid på sig. — Och Ludovic är alltså ett särskilt svårt fall av Speedism, framkastade Anne. — Just det. I hela sitt liv har han aldrig skyndat sig. De sex sista åren har han gått och tänkt på att få sitt hus målat. Han diskuterar saken med mig ideligen och väljer färg, och så blir det inte mer. Han tycker om mig och han tänker fria till mig någon gång. Frågan är bara om denna gång nånsin kommer. — Varför skyndar du inte på honom? frågade Anne otåligt. Theodora återvände till sin sömnad och skrattade igen. — Om någon kan skynda på Ludovic, så inte är det jag. Jag är för blyg. Det låter löjligt att höra en kvinna på min ålder och av mitt format säga så, men det är sant. Visst vet jag att det är det enda sätt som en medlem av familjen Speed nånsin har lyckats bli gift på. Det var så med en av mina kusiner som gifte sig med Ludovics bror. Jag säger inte att hon direkt friade till honom, men Annie, du kan vara lugn för att det inte var långt ifrån. Jag skulle inte kunna göra något sådant. Jag försökte verkligen en gång. När jag såg att jag började bli gammal och vissen och att alla flickorna av min generation gick åt på alla håll, försökte jag ge Ludovic en vink. Men den blev sittande i halsen på mig. Och nu bryr jag mig inte om det. Om jag inte kan ändra Dix till Speed förrän jag själv tar initiativet, så får det bli Dix tills jag dör. Ludovic begriper inte, att vi börjar bli gamla, förstår du. Han tror att vi fortfarande är tanklösa ungdomar med tiden för oss. Det är där familjen Speeds omdöme klickar. De får aldrig klart för sig att de lever förrän de är döda. — Du tycker väl om Ludovic? frågade Anne, som spårade en viss bitterhet i Theodoras paradoxer. — Visst katten, sade Theodora uppriktigt. Hon tyckte inte det var lönt att blygas över något så avgjort. Jag tycker oändligt mycket om Ludovic. Och han behöver verkligen någon som ser till honom. Han är försummad, han ser sliten ut. Du kan själv se det. Den där gamla mostern han har sköter nog huset bra, men hon ser inte till honom. Och han är snart i de åren då en man behöver någon som ser till honom och pysslar om honom. Jag är ensam här, och Ludovic är ensam där borta, och det ser verkligen löjligt ut, inte sant? Jag undrar inte på att vi är det stående skämtet i Grafton. Gud skal veta att jag ofta nog har skrattat åt det själv. Jag har ibland tänkt att om Ludovic kunde fås att bli svartsjuk, så skulle det kunna sätta fart på honom. Men jag har aldrig kunnat flirta med någon, och det finns ingen att flirta med även om jag kunde. Alla här betraktar mig som Ludovics egendom, och ingen skulle drömma om att lägga sig i hans angelägenheter. — Theodora, utbrast Anne, jag har en plan! — Jaså, vad tänker du då göra? utropade Theodora. Anne talade om det för henne. Först skrattade Theodora och protesterade. Slutligen gav hon efter lite tveksamt, besegrad av Annes entusiasm. — Nåja, försök då, sade hon resignerat. Om Ludovic blir arg och överger mig, så är jag värre däran än nånsin. Men den intet vågar, han intet vinner. Och det finns nog en viss möjlighet att det lyckas. Förresten måste jag erkänna att jag är trött på hans velighet. Anne återvände till Ekostugan sprittande av förtjusning över sin plan. Hon sökte upp Arnold Sherman och sade till honom vad han skulle göra. Arnold Sherman hörde på och skrattade. Han var en äldre änkeman, nära vän till Stephen Irving, och hade kommit dit för att tillbringa en del av sommaren hos honom och hans fru på Prins Edvards ö. Ehuru till åren kommen såg han bra ut, och han hade fortfarande en släng av okynne i sig, så att han ytterst villigt gick med på Annes plan. Tanken på att sätta fart på Ludovic Speed roade honom, och han visste att man kunde lita på att Theodora Dix skulle spela sin roll. Komedien skulle inte bli tråkig, hur det än gick sedan. Ridån gick upp för första akten efter aftongudstjänsten nästa torsdag. Det var klart månsken när folket kom ut ur kyrkan, och allt sågs tydligt. Arnold Sherman stod på trappan tätt intill
dörren, och Ludovic Speed lutade sig mot ett hörn av kyrkogårdsstaketet, liksom han hade gjort i åratal. Pojkarna sade att han hade nött av målningen just på det stället. Ludovic såg ingen anledning varför han skulle stå fastklistrad vid kyrkdörren. Theodora skulle komma ut som vanligt, och han skulle göra sällskap med henne när hon gick runt hörnet. Men vad som hände var följande. Theodora gick nedför trappan, och hennes ståtliga gestalt avtecknade sig mörkt mot ljusskenet som strömmade ut genom dörröppningen. Arnold Sherman frågade om han fick följa henne hem. Theodora tog lugnt hans arm, och tillsammans skred de förbi den häpne Ludovic, som stod och glodde hjälplöst efter dem, som om han inte kunde tro sina ögon. En liten stund stod han där lamslagen; sedan gav han sig av nedför vägen efter sin trolösa flicka och hennes nye beundrare. Pojkarna och de mera lättsinniga ynglingarna, som väntade sig något spännande, flockade sig efter honom, men de blev besvikna. Ludovic tog ut stegen, tills han hann upp Theodora och Arnold Sherman, och gick sedan snällt bakefter. Theodora njöt knappast av sin promenad hem, fastän Arnold Sherman lade sig vinn om att vara särskilt underhållande. Hennes hjärta längtade efter Ludovic, vars hasande steg hon hörde bakom sig. Hon fruktade att hon hade varit mycket grym, men nu hade hon gett sig i det Hon stålsatte sig vid tanken på att det var för hans eget bästa, och talade med Arnold Sherman som om denne var den ende mannen i världen. Den stackars övergivne Ludovic följde ödmjukt efter och hörde henne, och om Theodora hade vetat, hur bitter den kalk var, som hon nu höll till hans läppar, så skulle hon aldrig ha beslutat sig för att räcka honom den, oavsett det goda ändamålet. När hon och Arnold gick in genom hennes grind, måste Ludovic stanna. Theodora såg sig om över axeln och såg honom stå stilla på vägen. Hans ömkliga gestalt hemsökte hennes tankar hela natten. Om Anne inte hade tittat in nästa dag och stärkt henne i hennes föresatser, kunde hon ha fördärvat alltihop genom att ge efter för tidigt. Emellertid stod Ludovic stilla på vägen, helt omedveten om skränet och anmärkningarna från den högeligen roade hopen av småpojkar, tills Theodora och hans rival försvann för hans blickar under tallarna i sänkan vid hennes avtagsväg. Sedan vände han om och gick hem, inte i sakta mak som han eljest hade för vana, utan med långa oregelbundna kliv, som röjde hans inre oro. Han kände sig förvirrad. Om världen plötsligt hade gått under eller om den långsamma, slingrande Graftonfloden hade vänt och flutit uppåt kullarna, så skulle Ludovic inte ha kunnat bli mer förvånad. I femton år hade han följt Theodora hem från kyrkan, och nu hade denne äldre främling, omgiven av glansen från ”staterna”, kallblodigt marscherat i väg med henne mitt för näsan på honom. Ännu värre — egentligen det hårdaste slaget — var att Theodora gärna hade följt med honom, ja, hon hade uppenbarligen njutit av hans sällskap. Ludovic kände hur en rättmätig vrede rörde sig i hans hyggliga själ. När han hade hunnit till slutet av sin avtagsväg, stannade han vid grinden och tittade på sitt hus, som stod lite avsides från vägen i en halvmånformig björkdunge. Till och med i månskenet syntes det tydligt, att det var illa medfaret av väder och vind. Han tänkte på den palatsliknande bostad, som ryktet tillskrev Arnold Sherman i Boston, och strök sig nervöst om hakan med sina solbrända fingrar. Sedan knöt han näven och dängde den hårt i grindstolpen. — Theodora skall inte tro att hon kan svika mig på det här sättet efter att vi har haft sällskap i femton år, sade han. Det skall jag bli man för, om det så gäller självaste Arnold Sherman. En sån oförskämd valp! Nästa morgon körde Ludovic till Carmody och avtalade med Joshua Pye, att denne skulle komma och måla hans hus, och samma kväll gick han och hälsade på Theodora, fastän han egentligen inte skulle komma förrän på lördagskvällen. Arnold Sherman var där redan och satt faktiskt i Ludovics egen speciella stol. Ludovic fick placera sig i Theodoras nya gungstol av flätverk, där han såg jämmerligt bortkommen ut och även kände det så.
Om Theodora uppfattade situationen som pinsam, så behärskade hon den dock överlägset. Hon hade aldrig sett vackrare ut, och Ludovic lade märke till att hon bar sin näst bästa sidenklänning. Han undrade förtvivlad om hon hade tagit den på sig därför att hon väntade besök av hans rival. Hon hade aldrig tagit på sig sidenklänningen för hans skull. Ludovic hade alltid varit den snällaste och beskedligaste människa, men han kände sig helt mordisk, där han satt stum och lyssnade till Arnold Shermans belevade konversation. — Du skulle ha varit här och sett hur han blängde, sade Theodora till den förtjusta Anne dagen därpå. Det är väl elakt av mig men jag kände mig verkligt glad. Jag var rädd för att han skulle hålla sig undan och tjura. Så länge han kommer hit och tjurar, är jag inte orolig. Men han har det svårt nog, stackars pojke, och jag förtäres av samvetskval. Han försökte stanna längre än herr Sherman i går kväll men lyckades inte. Aldrig har någon sett mer deprimerad ut än han, då han skyndade sig nedför vägen. Ja, han faktiskt skyndade sig. Följande söndagskväll gick Arnold Sherman till kyrkan med Theodora och tog plats bredvid henne. När de kom in, reste sig Ludovic Speed plötsligt i sin bänk under läktaren. Han satte sig genast ned igen, men alla inom synhåll hade sett honom, och den kvällen diskuterade alla människor vid Graftonfloden, så lång och bred den var, ivrigt och glatt den dramatiska händelsen. ― Ja, han hoppade rätt upp som om någon hade dragit upp honom, medan prästen läste dagens text, sade hans kusin Lorella Speed, som hade varit i kyrkan, till sin syster, som inte hade varit där. Han var vit som ett lakan i ansiktet, och ögonen bara stirrade vilt. Jag har aldrig känt mig så uppskakad, skall jag säga. Jag nästan väntade att han skulle flyga på dem tvärt på fläcken. Men han bara liksom gav till en flämtning och satte sig ned igen. Jag vet inte om Theodora Dix såg honom eller inte. Hon såg hur kall och oberörd ut som helst. Theodora hade inte sett Ludovic, men om hon hade sett kall och oberörd ut, så hade hennes utseende bedragit, för hon kände sig nervös och eländig. Hon kunde inte hindra Arnold Sherman från att gå med henne i kyrkan, men hon tyckte det gick lite väl långt. I Grafton gick folk inte i kyrkan och satt bredvid varandra, om de inte var närapå förlovade. Tänk om detta försänkte Ludovic i förtvivlans dvala i stället för att rycka upp honom! Hon kände sig olycklig gudstjänsten igenom och hörde inte ett ord av predikan. Men Ludovics skådespelarprestationer var ännu inte slut. Medlemmarna av familjen Speed kunde väl vara svårstartade, men hade de väl kommit i gång, var deras energi oemotståndlig. När Theodora och herr Sherman kom ut, väntade Ludovic på trappan. Han stod rak och barsk med höjda axlar och bakåtböjt huvud. Det var öppet trots i den blick han gav sin rival och myndighet i blotta beröringen av hans hand när han lade den på Theodoras arm. ― Får jag ledsaga er hem, fröken Dix? var de ord han yttrade. Hans ton sade: — Jag tänker följa dig hem antingen du vill eller ej. Med en bönfallande blick på Arnold Sherman tog Theodora hans arm, och Ludovic tågade med henne tvärs över gräsmattan under en tystnad, som till och med hästarna tycktes känna, där de stod bundna vid vindskyddet. För Ludovic var detta hans livs stoltaste stund. Anne gick hela vägen från Avonlea nästa dag för att få höra nyheter. Theodora log självmedvetet. — Ja, det är faktiskt äntligen avgjort, Anne. När vi kom hem i går kväll, frågade mig Ludovic rakt på sak om jag ville gifta mig med honom — så söndag det var. Det skall bli med detsamma, för Ludovic vill inte vänta en vecka längre än nödvändigt. — Jaså, Ludovic Speed har äntligen fått ordentlig fart på sig, sade herr Sherman, när Anne tittade in i Ekostugan sprickfärdig av sina nyheter. Och du är förstås förtjust, och min lilla stolthet får bli ett åtlöje. I Grafton skall man alltid minnas mig som den man från Boston som ville ha Theodora Dix och inte kunde få henne. ― Men det är ju inte sant, sade Anne tröstande. Arnold Sherman tänkte på Theodoras mogna skönhet och den fina kamratlighet hon hade visat under deras korta samvaro.
― Jag är inte riktigt säker på det, sade han, nästan med en suck.
2 GAMLA FRÖÅEN LLOYD
MAJ Skvallret i Spencervale sade alltid, att gamla fröken Lloyd var rik och snål och högfärdig. Som vanligt hade skvallret rätt till en tredjedel och fel till två tredjedelar. Gamla fröken Lloyd var varken rik eller snål; i verkligheten var hon beklagansvärt fattig, så fattig att ”Årokige Jack” Spencer, som grävde i hennes trädgård och högg hennes ved, var rik i jämförelse med henne, för han saknade åtminstone aldrig tre mål om dagen, och den gamla fröken kunde ibland inte åstadkomma mer än ett. Men hon var mycket stolt, så stolt att hon hellre skulle ha dött än låtit folket i Spencervale, där hon hade uppträtt som en drottning i sin ungdom, misstänka hur fattig hon var och vilka inskränkningar hon ibland var tvingad till. Hon ville mycket hellre, att de skulle tro henne vara gnidig och underlig, en besynnerlig gammal enstöring, som aldrig gick någonstans, inte ens i kyrkan, och som lämnade det minsta bidraget av alla församlingsmedlemmarna till prästens avlöning. — Och hon som vältrar sig i pengar! sade de förargat. Men hon har i alla fall inte sitt gnidiga sätt från föräldrarna. De var verkligt generösa människor och goda grannar. Det har aldrig funnits en så fin gammal herre som doktor Lloyd. Han gjorde ständigt alla människor tjänster, och han hade ett sätt att göra dem som kom en att känna, att det var man själv som gjorde honom en tjänst och inte tvärtom. Ack ja, gamla fröken Lloyd kan få ha både sig och sina pengar för sig själv, om hon vill. Om hon inte vill ha vårt sällskap, så skall hon minsann få slippa. Hon är nog inte för lycklig med alla sina pengar och sin högfärd. Nej, gamla fröken var inte för lycklig, det var tyvärr sant. Det är inte lätt att vara lycklig, när ens andliga liv förtäres av tomhet och ensamhet och när det i fråga om ens materiella tillvaro är så, att det enda som hindrar en från att svälta är de par slantar man kan förtjäna på sina höns. Den gamla damen bodde på den gamla Lloydgården, som den alltid kallades. Det var ett egendomligt hus med lågt takägg, höga skorstenar och kvadratiska fönster, och granar växte tätt runt omkring det. Hon bodde där alldeles ensam, och det kunde gå veckor, då hon inte såg någon annan människa än Årokige Jack. Vad den gamla damen hittade på och hur hon fördrev tiden var en gåta, som folket i Spencervale inte kunde lösa. Barnen trodde att hon roade sig med att räkna guldmynten i det stora svarta skrinet under sin säng. Barnen i Spencervale var dödligt rädda för henne; några av dem, ungarna på Spencervägen, trodde att hon var en häxa; alla brukade springa när de på sina strövtåg i skogarna efter bär eller grankåda på avstånd såg den gamla damens magra raka gestalt, där hon samlade kvistar att elda med. Mary Moore var den enda som var helt säker på att hon inte var en häxa. ― Häxor är alltid fula, sade hon med bestämdhet, och gamla fröken Lloyd är inte ful. Hon är riktigt vacker; hon har så mjukt vitt hår och stora mörka ögon och ett litet vitt ansikte. De där gatungarna vet inte vad de pratar om. Mor säger att de är mycket okunniga. ― Ja, men hon går aldrig i kyrkan och hon mumlar och pratar för sig själv hela tiden då hon plockar stickor, vidhöll Jimmy Åimball envist. Den gamla damen pratade med sig själv, därför att hon i själva verket tyckte mycket om sällskap och samtal. Det är klart att när man inte har talat med någon annan än sig själv i nära tjugo år, blir det lätt en smula enahanda; och det fanns stunder, då den gamla skulle ha velat offra allt utom sin stolthet för lite mänskligt sällskap. I sådana stunder kände hon agg och bitterhet mot ödet, som hade berövat henne allt. Hon hade ingenting att älska, och det är väl