Sherlock Holmes återkomst

-

Livres
171 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

I många år trodde man att världen hade sett det sista av den berömda detektiven Sherlock Holmes, men tre år efter hans påstådda dödsdag dyker en mystisk man upp i London som utger sig för att vara den kusligt begåvade brottsbekämparen. Det visar sig snart stämma att det är Holmes och hans plötsliga uppenbarelse visar sig komma just i rättan tid. Ett hemskt mord som tillsynes är olösbart har begåtts i London. Det är ett mysterium i ett slutet rum och ingen har hittills lyckats lösa det, men så fort Holmes ger sig på problemet börjar lösningen att falla på plats. Och det hela är mycket mer invecklat än vad någon hade kunnat föreställa sig ...

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 13 mai 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726181814
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Arthur Conan Doyle
Sherlock Holmes återkomst
Saga
Sherlock Holmes återkomst är oversatt från engelska av Sven-Ingmar Pettersson efter The Return of Sherlock Holmes Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1985, 2019 Arthur Conan Doyle och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726181814 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
DET TOMMA HUSET
Det var på våren 1894 som hela London intresserade sig för, och den förnäma världen förfärade sig över, mordet på välborne Ronald Adair, vilket skett under de mest ovanliga och oförklarliga omständigheter. Allmänheten kände redan till de detaljer beträffande brottet som kommit fram vid polisutredningen, men åtskilligt hemlighölls, eftersom bevisningen var så överväldigande att det inte ansågs vara nödvändigt att lägga fram alla fakta. Först nu, nära tio år efteråt, får jag lov att avslöja de saknade länkarna i denna egendomliga beviskedja. Brottet var i sig självt intressant, men detta var ingenting i jämförelse med det otroliga som hände efteråt, vilket gav mig den största chock och överraskning jag någonsin upplevt i mitt äventyrsfyllda liv. Till och med nu efter så många år går det en ilning genom mig då jag tänker på det, och jag upplever på nytt något av den störtsjö av glädje och häpnad som den gången överväldigade mig. Till de läsare som har visat ett visst intresse för de glimtar av en mycket märklig persons tankar och handlingar som jag ibland har givit dem, vill jag säga att de inte får klandra mig för att jag inte har delat mitt vetande med dem. Jag skulle ha ansett det som min första skyldighet att göra det om jag inte hade avhållits av ett uttryckligt förbud från hans läppar, ett förbud som upphävdes först den tredje i förra månaden. Det är lätt att förstå att min nära bekantskap med Sherlock Holmes väckte mitt stora intresse för kriminologin, och att jag efter hans försvinnande aldrig försummade att noga studera de olika problem som kom inför offentligheten. Mer än en gång försökte jag till och med att för mitt eget privata nöjes skull tillämpa hans metoder och försöka lösa dem, dock med måttlig framgång. Inget fall gjorde emellertid ett starkare intryck på mig än Ronald Adairs tragiska slut. När jag läste om likbesiktningsförhöret, vars utslag lydde på mord med berått mod, begånget av en eller flera okända, insåg jag klarare än någonsin vilken förlust samhället hade lidit genom Sherlock Holmes’ död. Det fanns detaljer i denna egendomliga historia som jag var säker på skulle ha väckt hans intresse, och polisens ansträngningar skulle ha kompletterats, eller snarare påskyndats, av den skickligaste detektivens i Europa tränade iakttagelseförmåga och skarpa intellekt. Hela dagen medan jag for omkring på mina läkarbesök grubblade jag på fallet, men fann ingen lösning som tillfredsställde mig. Med risk att upprepa fakta, ska jag rekapitulera vad allmänheten kände till vid likbesiktningsförhörets avslutande. Välborne Ronald Adair var näst äldste son till earlen av Maynooth, som vid den tiden var guvernör för en av de australiska kolonierna. Adairs mor hade kommit hem från Australien för att genomgå en starroperation och hon, hennes son Ronald och hennes dotter Hilda bodde tillsammans på 427 Park Lane. Den unge mannen umgicks i de bästa kretsar och hade veterligen inga fiender och inga särskilda laster. Han hade varit förlovad med miss Edith Woodley från Carstaire, men förlovningen hade efter gemensam överenskommelse brutits några månader tidigare, och ingenting tydde på att den hade lämnat några djupare intryck. I övrigt rörde sig mannens tillvaro i en trång och konventionell krets, för han hade stillsamma vanor och en lugn läggning. Ändå drabbades denne sorglöse unge adelsman av döden på ett högst egendomligt och oväntat sätt någon gång mellan tio och tjugo minuter över elva på kvällen den 30 mars 1894. Ronald Adair tyckte om kortspel och spelade ständigt, men aldrig med så hög insats att han råkade i trångmål. Han var medlem av tre klubbar: kortklubbarna Baldwin, Cavendish och Bagatelle. Det framgick att han efter middagen samma dag han dog hade spelat ett parti whist på sistnämnda klubb. Han hade även spelat där samma eftermiddag. Hans medspelare, mr Murray, sir John Hardy och överste Moran, vittnade om att spelet varit whist och att vinster och förluster vägde ganska jämnt. Adair hade kanske förlorat fem pund, men inte mer. Han
hade en ansenlig förmögenhet och en sådan förlust kunde inte spela någon roll för hans del. Han spelade nästan dagligen på en eller annan klubb, men han var en försiktig spelare och vann mestadels. Det framgick vid vittnesförhöret att han några veckor tidigare i ett parti tillsammans med överste Moran hade vunnit så mycket som fyrahundratjugo pund av Godfrey Milner och lord Balmoral. Detta var vad som kom fram vid förhöret beträffande tiden strax före hans död. På kvällen för brottet kom han hem från klubben på slaget tio. Hans mor och syster var ute tillsammans med en släkting. Husan berättade att hon hade hört honom komma in i rummet åt gatan på andra våningen, vilket han brukade använda som sitt vardagsrum. Hon hade tänt en brasa där, och eftersom det rykte in i spisen hade hon öppnat fönstret. Inte ett ljud hade hörts från rummet då lady Maynooth och hennes dotter kom hem tjugo minuter över elva. Lady Maynooth ville säga godnatt och försökte gå in i sin sons rum. Dörren var låst inifrån och ingen svarade på hennes rop och knackningar. Man skaffade hjälp och bröt upp dörren. Den olycklige unge mannen hittades död bredvid bordet. Hans huvud hade sprängts sönder av en explosiv revolverkula, men inget vapen av något som helst slag hittades i rummet. På bordet låg två tiopundssedlar och sjutton pund och tio shilling i silver och guld. Mynten var staplade i högar som representerade olika belopp. På ett papper stod några siffror jämte namnen på klubbkamrater, varför det antogs att han före sin död försökt räkna ut sina vinster och förluster på dagens kortspel. En ingående undersökning av omständigheterna gjorde fallet bara mer invecklat. Först och främst kunde man inte finna någon anledning till att den unge mannen hade låst dörren inifrån. Det fanns en möjlighet att mördaren hade gjort det och sedan hoppat ut genom fönstret. Detta befann sig emellertid sex meter över marken, och alldeles nedanför fanns en rabatt med blommande krokus. Det fanns inga spår varken bland blommorna eller i jorden och inte heller på den smala gräsremsa som skilde husen från gatan. Den unge mannen hade tydligen själv låst dörren. Men hur hade han dött? Ingen kunde ha klättrat in genom fönstret utan att lämna spår efter sig. Om någon hade skjutit genom fönstret skulle det sannerligen ha varit en fenomenal skytt som med en revolver kunde skjuta ett så dödligt skott. Dessutom är Park Lane en stor trafikled och det ligger en droskstation hundra meter från huset. Ingen hade hört något skott. Men där fanns den döde och där fanns revolverkulan som hade exploderat såsom kulor med mjuk spets brukar göra och därmed åstadkommit ett ögonblickligt dödande sår. Så såg fakta ut i fråga om Park Lane-mysteriet. Det komplicerades ytterligare genom den fullständiga frånvaron av motiv, eftersom unge Adair, som sagt, inte var känd för att ha några fiender och eftersom pengarna och dyrbarheterna i rummet tycktes orörda. Jag vred och vände på dessa fakta hela dagen och försökte hitta någon teori som skulle passa till samtliga — samt hitta självklarheter, vilket min framlidne vän hade förklarat var utgångspunkten för alla undersökningar. Jag erkänner att jag inte hade någon vidare framgång. På eftermiddagen tog jag en promenad i Hyde Park och befann mig vid sextiden i hörnet av Oxford Street och Park Lane. En grupp människor på trottoaren som stod och stirrade upp mot ett fönster visade vilket hus jag letade efter. En lång, mager man med solglasögon som jag misstänkte för att vara detektiv, höll på att utveckla något slags teori för de andra som hade samlats omkring honom för att lyssna. Jag gick så nära jag kunde, men hans anmärkningar föreföll mig så dumma att jag förtretad gick därifrån. Därvid råkade jag stöta till en gammal krympling som stod bakom mig, så att han tappade flera böcker som han bar på. Jag minns att när jag tog upp dem lade jag märke till en av titlarna,Träddyrkans ursprung,och tänkte att det måste vara en fattig bibliofil, som antingen som hobby eller i affärssyfte samlade sällsynta böcker. Jag bad om ursäkt, men det var tydligt att de böcker jag råkat gå illa åt hade ett högt värde i ägarens ögon för han fnyste föraktfullt och vände på klacken, och jag såg hans böjda rygg och vita polisonger försvinna i hopen. Mina iakttagelser vid 427 Park Lane bidrog inte mycket till att klarlägga det problem jag var intresserad av. Huset skildes från gatan genom en låg mur med järnstaket, tillsammans inte mer än en och femtio högt. Det var därför mycket lätt att komma in i trädgården, men fönstret
var helt oåtkomligt eftersom det inte fanns några stuprännor eller någonting annat som en vig man kunde klättra på. Mer förbryllad än någonsin styrde jag stegen mot Kensington. Jag hade inte varit hemma mer än fem minuter förrän husan anmälde att någon önskade träffa mig. Till min förvåning var det ingen mindre än den underlige gamle boksamlaren, vars vassa och rynkiga ansikte syntes under det yviga vita håret. Under högra armen höll han minst ett dussintal av sina dyrbara volymer. ” Ni är väl förvånad över att få se mig igen, sir?” sa han med en egendomligt kraxande röst. Jag erkände att jag var det. ” Ja, jag fick lite dåligt samvete, sir, och när jag kom linkande efter er och råkade få se er gå in här i huset, tänkte jag för mig själv att jag skulle gå in och be den vänlige herrn om ursäkt för att jag hade varit lite tvär nyss och säga att jag var mycket tacksam för att han plockade upp mina böcker.” ” Ingenting att tala om”, sa jag. ”Får jag fråga hur ni visste vem jag var?” ” Jo, sir, jag kanske får tillåta mig att säga att vi är grannar. Jag har mitt lilla antikvariat i hörnet av Church Street och dit är ni välkommen. Ni är kanske själv samlare? Här har jag Brittiska fåglar,ochCatullusochDet heliga kriget— fina fynd allesammans. Med fem volymer kunde ni fylla den där luckan på andra hyllan, den ser lite slarvig ut, eller hur?” Jag vände på huvudet för att se på hyllan bakom mig. När jag åter såg mig om stod Sherlock Holmes vid biblioteksbordet och log mot mig. Jag reste mig och stirrade några ögonblick ytterst förvånat på honom. Sedan måste jag ha svimmat för första och enda gången i mitt liv. I varje fall steg en grå dimma upp för mina ögon, och när den skingrades fann jag att kragen var uppknäppt och kände en svag konjakssmak på läpparna. Holmes stod böjd över min stol med konjakspluntan i handen. ” Käre Watson”, sa han med den röst jag så väl kände igen, ”jag måste be tusen gånger om ursäkt. Jag anade inte att du skulle bli så upprörd.” Jag grep honom i armen. ” Holmes!” utbrast jag. ”Är det verkligen du? Kan du verkligen vara vid liv? Är det möjligt att du lyckades klättra upp ur den hemska avgrunden?” ” Vänta ett ögonblick!” sa han. ”Är du säker på att du verkligen orkar tala om de där sakerna? Jag gav dig ju en allvarlig chock redan genom mitt onödigt dramatiska uppdykande.” ” Det är inget fel med mig, Holmes, men jag har svårt att tro mina ögon. Gode Gud, tänk att du — just du — står framför mig på nytt!” Jag grep åter tag i hans rockärm och kände den magra, seniga armen under tyget. ”Ja, du är åtminstone ingen ande. Käre vän, jag är överlycklig över att få återse dig. Slå dig ner och berätta hur du kom upp med livet i behåll ur den där fruktansvärda klyftan.” Han satte sig mittemot mig och tände en cigarrett på sitt gamla nonchalanta sätt. Han var klädd i bokhandlarens gamla sjaskiga bonjour, men återstoden av denne individ — det yviga håret och de gamla böckerna — låg på bordet. Holmes såg ännu magrare och skarpare ut än förut, och hans bleka ansikte förrådde att han på sista tiden hade fört ett mindre sunt liv. ” Det är skönt att få sträcka på sig, Watson”, sa han. ”Det är påfrestande för en lång person att vara huvudet kortare i flera timmar i sträck. Ja, min käre vän, då det gäller dessa förklaringar har vi ett långt och farligt nattarbete framför oss, om jag får be om din hjälp. Det vore kanske bäst om jag berättade alltsammans när arbetet är avslutat.” ” Jag förgås av nyfikenhet”, sa jag. ”Jag vill helst höra det genast.” ” Följer du med mig i kväll?” ” När du vill och vart du vill.” ” Det är precis som förr i världen. Vi har tid att äta en bit mat innan vi ger oss i väg. Klyftan var det, ja! Det var inte svårt att ta sig upp, för jag var helt enkelt aldrig nere i den.” ” Var du aldrig nere i den?” ” Nej, Watson, det var jag inte. Mitt brev till dig var helt äkta. Jag tvivlade inte ett ögonblick på att jag hade nått slutet av min bana, när jag fick se framlidne professor Moriartys
olycksbådande figur på den smala väg som ledde till säkerheten. Jag läste en obeveklig föresats i hans grå ögon. Vi bytte några ord och jag fick hans älskvärda tillåtelse att skriva den brevlapp som du sedan fick i dina händer. Jag lämnade kvar den tillsammans med min käpp och mitt cigarrettetui. Jag gick därefter uppåt stigen med Moriarty hack i häl. När jag kom till stigens slut vände jag mig om för att möta honom. Han tog inte fram något vapen utan rusade på mig och slog sina långa armar omkring mig. Han visste att han själv var förlorad och ville nu bara ta hämnd på mig. Vi stod och vacklade vid avgrundens rand. Jag kan emellertid lite baritsu, den japanska brottningsmetoden, vilken jag har haft nytta av mer än en gång. Jag gled alltså undan hans grepp. Under några sekunder sparkade och fäktade han i luften med ett hemskt skrik, men trots alla ansträngningar kunde han inte återvinna balansen utan föll utför stupet. Jag lutade mig över branten och såg hur han föll en lång stund. Till slut stötte han mot en klippa och studsade ner i vattnet.” Jag lyssnade häpen till Holmes’ förklaring, vilken han avlade samtidigt som han blossade på sin cigarrett. ” Men spåren!” utbrast jag. ”Jag såg med egna ögon två spår på stigen men inget som återvände.” ” Det gick till på detta sätt. I samma ögonblick som professorn försvann kom jag att tänka på att ödet nu erbjöd mig en ovanligt förmånlig chans. Jag visste att Moriarty inte var den ende som hade svurit att ta livet av mig. Det fanns minst tre andra, vilkas hämndtörst skulle öka ytterligare om de fick veta att jag hade dödat deras ledare. Det var mycket farliga personer. Någon av dem skulle säkert få tag på mig. Om det å andra sidan blev bekant att jag hade omkommit, skulle de börja ta sig friheter. De skulle blotta sig, och förr eller senare skulle jag kunna krossa dem. Därefter skulle jag kunna tala om för världen att jag fortfarande var i livet. Min hjärna arbetade så snabbt att jag tror att jag hade räknat ut alltsammans innan professor Moriarty hade nått botten på Reichenbachfallet. Jag reste mig och undersökte klippväggen bakom mig. I din målande skildring av händelsen, som jag med stort intresse läste några månader senare, stod det att väggen var lodrät. Detta var inte bokstavligen sant. Där fanns några små fotfästen och till och med en antydan till en hylla. Klippan är så hög att det var omöjligt att klättra uppför den, och lika omöjligt var det att återvända på den våta stigen utan att lämna några spår efter sig. Jag kunde visserligen ha gått baklänges, vilket jag har gjort vid liknande tillfällen, men om tre spår i samma riktning hade upptäckts, skulle man säkerligen ana ugglor i mossen. Det var alltså bäst att försöka klättra. Det var inte vidare trevligt, Watson. Fallet brusade nedanför mig. Jag har inte någon livlig fantasi, men jag försäkrar att jag tyckte mig höra Moriarty skrika åt mig ur avgrunden. Minsta felsteg skulle ha inneburit döden för mig. Mer än en gång, när jag fick en grästuva i handen eller min fot gled i en våt skreva, trodde jag att jag var förlorad. Men jag fortsatte att arbeta mig uppåt och till slut nådde jag en hylla som var över en meter bred och bevuxen med mjuk, grön, mossa, där jag kunde ligga bekvämt. Där låg jag gömd medan du, min käre Watson, och alla de andra på ett sympatiskt och ineffektivt sätt undersökte omständigheterna kring mitt dödsfall. När ni till slut hade dragit era lika oundvikliga som totalt felaktiga slutsatser och återvänt till hotellet, trodde jag att mina äventyr var avslutade. Då inträffade emellertid något högst oväntat, som visade att det fortfarande fanns överraskningar i beredskap åt mig. Ett väldigt stenblock kom rullande utför klippan, dundrade förbi mig, träffade stigen och studsade ner i klyftan. För ett ögonblick trodde jag att det var en tillfällighet, men då jag tittade upp såg jag ett manshuvud avteckna sig mot den mörknande himlen, och hyllan där jag låg utsträckt träffades av en ny sten en knapp halvmeter från mitt huvud. Förklaringen var enkel. Moriarty hade inte varit ensam. En medbrottsling hade hållit vakt medan professorn angrep mig. Det behövdes bara en blick för att övertyga mig om hur farlig denne medbrottsling var. Utan att jag hade lagt märke till honom hade han på avstånd bevittnat sin väns död och hur jag själv hade klarat livhanken. Han hade väntat en stund och sedan gått upp på klippans krön för att försöka
utföra det som hans kamrat hade misslyckats med. Jag funderade inte länge på saken, Watson. Jag kastade en blick på det bistra ansiktet där uppe och förstod att en ny sten skulle komma. Jag tog mig ner på stigen. Jag tror inte att jag kunde ha gjort det med mina sinnen i behåll. Det var hundra gånger svårare än att komma upp. Men jag hade inte tid att tänka på faran, för en ny sten susade förbi mig när jag hängde med händerna i kanten på hyllan. Halvvägs ner förlorade jag fotfästet, men med Guds välsignelse kom jag sönderriven och blödande ner på stigen. Jag tillryggalade femton kilometer i bergsterräng i mörkret och befann mig en vecka senare i Florens, fullt förvissad om att inte en människa i världen visste vad som hade blivit av mig. Jag hade bara en förtrogen — min bror Mycroft. Jag ber dig tusen gånger om ursäkt, min käre Watson, men det var av högsta vikt att man skulle tro att jag var död, och du skulle säkert inte ha kunnat skriva en så övertygande skildring av mitt olyckliga slut om du inte själv hade trott att det du skrev var sant. Jag har flera gånger under de sista tre åren tagit till pennan för att skriva till dig, men jag fruktade att din tillgivenhet för mig skulle fresta dig att vara oförsiktig och avslöja min hemlighet. Det var också därför jag gick ifrån dig i eftermiddags då du knuffade till mina böcker. Jag befann mig i en farlig situation och varje tecken till överraskning eller rörelse från din sida kunde ha avslöjat min identitet och fått de mest beklagliga och obotliga följder. Jag var tvungen att anförtro mig åt Mycroft för att få de pengar jag behövde. Det gick inte så bra i London som jag hade hoppats, för två av Moriartyligans farligaste medlemmar, som samtidigt var mina argaste fiender, undgick rättegången. Jag gav mig därför i väg på en resa till Tibet som varade två år och roade mig med att besöka Lhasa och tillbringa några dagar hos laman. Du har kanske läst om de märkliga upptäckter som gjordes av en norrman vid namn Sigerson, men jag är säker på att det aldrig slog dig att du fick nyheter om din vän. Jag reste sedan genom Persien, besökte Mekka och gjorde en kort, men intressant visit hos kalifen i Khartoum. Resultatet av denna visit har jag rapporterat till utrikesdepartementet. Jag återvände sedan till Frankrike och tillbringade några månader med att försöka få fram ett derivat av stenkolstjära i ett laboratorium i Montpellier i södra Frankrike. Då detta problem var löst, tänkte jag just återvända till London, eftersom jag också fått veta att bara en av mina fiender fanns kvar där. Mitt problem påskyndades av nyheten om detta märkliga Park Lane-mysterium, vilket lockade mig inte enbart för sin egen skull, utan därför att det verkade erbjuda en viss uppslagsända för min egen del. Jag reste genast till London och begav mig i egen person till Baker Street, där mrs Hudson fick ett hysteriskt anfall. Mycroft hade ordnat så att mina rum och papper var i sitt gamla skick. Och klockan två i dag, käre Watson, satt jag i min gamla fåtölj i mitt eget gamla rum och önskade inget hellre än att min gamle vän Watson som så ofta förr skulle inta den andra fåtöljen.” Detta var den märkliga berättelse jag lyssnade på denna aprilkväll — det skulle ha varit en fullkomligt otrolig berättelse om den inte hade bekräftats genom närvaron av den långa, magra figuren med det vakna, skarpskurna ansiktet som jag aldrig hade trott att jag skulle få återse. Min vän hade på något sätt fått reda på den personliga förlust som hade drabbat mig och han visade sitt deltagande mera i sitt sätt än med ord. ” Arbete är det bästa botemedlet mot sorgen, min käre Watson”, sa han, ”och jag har ett arbete som väntar oss båda i natt. Lyckas vi slutföra det, kan vi säga, att vi inte har levat förgäves.” Jag försökte förgäves att få honom att säga mer. ” Du får höra och se tillräckligt innan det blir morgon”, sa han. ”Nu har vi tre gångna år att tala om. Det får räcka till halv nio och sedan beger vi oss ut på det märkliga äventyr som rör det tomma huset.” Det kändes verkligen som förr i världen när jag på den utsatta tiden satt bredvid honom i en droska med min revolver i fickan och fylld av spänning inför det väntande äventyret. Holmes var lugn, tyst och allvarlig. När hans barska ansikte skymtade i skenet från gatlyktorna såg jag att pannan var rynkad och munnen hårt hopknipen. Jag visste inte vad det var för vilt djur vi
skulle jaga i Londons mörka förbrytardjungel, men jag förstod av jägaren att det var ett mycket viktigt äventyr vi var på väg in i. Det hånfulla leende som då och då lättade upp den asketiskt dystra minen bådade heller inte gott för bytet. Jag hade trott att vi skulle åka till Baker Street, men Holmes stoppade droskan i hörnet av Cavendish Square. Jag lade märke till att han kastade en forskande blick omkring sig när han steg ur, och vid varje gathörn kontrollerade han mycket noga att ingen följde efter oss. Det var verkligen en egendomlig väg vi tog. Holmes kände till Londons alla gränder utomordentligt väl, och denna gång passerade han raskt och säkert genom en labyrint av bakgator och stallar, vilkas existens jag inte hade haft en aning om. Vi kom till slut ut på en smal gata med gamla, dystra hus, vilken ledde först till Manchester Street och sedan till Blandford Street. Här vek han hastigt av i en trång gränd, gick igenom en trägrind in på en tom gård, tog upp en nyckel och öppnade bakdörren till ett hus. Vi gick in och han stängde dörren efter oss. Huset var beckmörkt men jag förstod att det var obebott. Våra fotsteg knarrade på det nakna golvet och då jag sträckte ut handen nuddade jag en vägg där tapeterna hängde i flagor. Holmes grep med kalla, hårda fingrar om min handled och förde mig genom en långsträckt hall, tills jag slutligen fick se ett dunkelt ljussken i en glasruta över dörren. Här tog Holmes plötsligt åt höger och vi befann oss i ett stort fyrkantigt, tomt rum. Det var mörkt i vrårna, men svagt upplyst i mitten av lyktskenet som föll in genom fönstret, som emellertid var så smutsigt att vi knappt kunde urskilja varandra. Min vän lade handen på min axel och förde munnen till mitt öra. ” Vet du var vi är någonstans?” viskade han. ” Det ser ut som Baker Street”, svarade jag och kastade en blick ut genom det smutsiga fönstret. ” Alldeles riktigt. Vi befinner oss i Camden House som ligger mitt emot vår gamla bostad.” ” Men varför är vi här?” ” Därför att vi har en så pittoresk utsikt härifrån. Får jag besvära dig att komma närmare fönstret, käre Watson. Akta dig noga för att själv bli sedd och titta sedan upp mot vår gamla våning, som varit utgångspunkt för så många av våra små äventyr. Vi ska se om de tre årens frånvaro alldeles har fördärvat min förmåga att bereda dig en överraskning.” Jag smög fram och såg tvärs över gatan mot det välkända fönstret. Jag fick anstränga mig för att kväva ett förvånat utrop. Rullgardinen var neddragen och lampan var tänd i rummet. Mot den upplysta gardinen avtecknade sig de skarpa konturerna av en man som satt i en stol. Man kunde inte missta sig på detta huvud, de raka axlarna, de markerade dragen. Ansiktet syntes i profil och gav samma effekt som en sådan där gammal silhuett som våra förfäder tyckte om att rama in. Det var en perfekt reproduktion av Holmes. Min förvåning var så stor att jag sträckte ut handen för att förvissa mig om att mannen själv verkligen stod vid min sida. Han skakade av undertryckt skratt. ” Nå?” sa han. ” Herregud, det är ju fantastiskt!” utbrast jag. ” Jag hoppas att varken åldern eller vanan nöter på min uppfinningsförmåga”, sa han med en röst där jag kunde märka den glädje och stolthet en konstnär känner över sin skapelse. ”Det är ganska likt mig, inte sant?” ” Jag skulle kunna svära på att det var du.” ” Äran tillfaller Monsieur Oscar Meunier i Grenoble som tillverkade gjutformen på några dagar. Bysten är av vax. Det övriga ordnade jag själv då jag var hemma på Baker Street i eftermiddag.” ” Men varför har du gjort så här?” ” Jo, min käre Watson, därför att jag hade de starkaste skäl att önska att vissa personer skulle tro att jag var där, då jag i själva verket var på ett annat ställe.” ” Och du trodde att din bostad var bevakad?” ” Jagvetatt den är bevakad.”
” Av vem då?” ” Av mina gamla fiender, Watson. Av det förtjusande sällskap, vars ledare hamnade i Reichenbachfallet. Du måste komma ihåg att de är de enda som vet att jag alltjämt lever. De trodde att jag förr eller senare skulle komma tillbaka till min gamla bostad. De vaktade huset hela tiden och i morse såg de mig komma.” ” Hur vet du det?” ” Jag kände igen deras vakt när jag tittade ut genom fönstret. Det är i sig själv en ofarlig individ, han heter Parker, är yrkesförbrytare och virtuos på munspel. Jag brydde mig inte om honom. Men jag brydde mig desto mer om den mycket mäktigare person som stod bakom honom, Moriartys förtrogne vän, den man som rullade ner stenar mot mig från klippkrönet, den listigaste och farligaste förbrytaren i hela London, Det är den mannen som är ute efter mig i kväll, Watson, och det är den mannen som är totalt okunnig om attviär ute efterhonom.” Jag började så småningom urskilja min väns plan. Från detta ypperliga gömställe skulle vakten bevakas och förföljarna förföljas. Den kantiga skuggan där uppe var lockbetet och vi var jägarna. Vi stod bredvid varandra i mörkret och betraktade människorna som skyndade förbi utanför. Holmes var tyst och rörlig, men jag märkte att han stod på spänn och inte tog blicken från strömmen av förbipasserande. Det var en mörk och kylig kväll och vinden tjöt längs den långa gatan. Människorna hade händerna i fickorna och rockkragarna uppslagna. Ett par gånger tyckte jag mig ha sett någon av de förbipasserande förut, och jag lade särskilt märke till två karlar som sökte skydd mot vinden i en portgång några hus uppåt gatan. Jag försökte fästa min väns uppmärksamhet på dem, men han gav till ett kort, otåligt rop och fortsatte att stirra ner längs gatan. Han trampade nervöst och trummade emellanåt med fingrarna på väggen. Det var uppenbart att han började känna sig obehaglig till mods och att hans planer inte utvecklades så som han hade hoppats. Då klockan närmade sig tolv och gatutrafiken blev allt glesare började han upprört gå fram och tillbaka i rummet. Jag skulle just säga något till honom när jag fick se något i det upplysta fönstret som gjorde mig nästan lika häpen som förut. Jag grep Holmes i armen och pekade uppåt. ” Skuggan har rört på sig!” utropade jag. Det var faktiskt inte längre profilen utan ryggen som var vänd mot oss. De tre åren hade verkligen inte minskat hans retlighet eller ökat hans tålamod med dem som inte reagerar lika snabbt och klart som han. ” Det är klart att den har rört på sig”, sa han. ”Du tror väl inte att jag är en sådan idiot, Watson, att jag ställer upp en mannekäng och väntar mig att några av de intelligentaste männen i Europa skulle låta sig luras av den? Vi har varit i det här rummet i två timmar och under tiden har mrs Hudson ändrat på den där figuren åtta gånger eller en gång i kvarten. Hon manövrerar den framifrån så att hennes skugga inte syns. Aha!” Han tog ett djupt, ivrigt andetag och i den svaga belysningen såg jag att han stod med huvudet framskjutet och att hela hans kropp var spänd av uppmärksamhet. De båda karlarna fanns kanske kvar i portgången, men jag såg dem inte längre. Allt var tyst och mörkt med undantag av den ljusa gula fyrkanten med den skarpa silhuetten. I den djupa tystnaden hörde jag åter hans väsande andedräkt, vilken vittnade om en intensiv, undertryckt iver. I nästa ögonblick drog han mig bort till rummets mörkaste vrå och lade varnande handen över min mun. Fingrarna som grep tag om mig darrade. Jag har aldrig sett min vän så upprörd, och ändå syntes ingenting annat än den mörka, tysta, folktomma gatan utanför. Men plötsligt blev jag medveten om något som han med sina skarpare sinnen redan hade lagt märke till. Ett svagt ljud nådde mina öron, inte från Baker Street utan från baksidan av det hus där vi var gömda. En dörr öppnades och stängdes. I nästa ögonblick hördes steg i korridoren, steg som var avsedda att vara ljudlösa, men som trots detta gav ifrån sig ett brutalt eko i det tomma huset. Holmes smög sig intill väggen och jag följde hans exempel. Jag grep hårt om kolven på min revolver. Jag spanade ut i mörkret och såg silhuetten av en man avteckna sig i den öppna dörren, en nyans mörkare än den mörka bakgrunden. Han stod stilla