Visionären

-

Livres
152 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Efter att en ny vårdreform genomförts i Sverige släpps ett antal människor ut i det fria. Människor som kan vara mördare. Sådana som Visionären, en seriemördare som inte njuter av att mörda, utan som hör röster han inte kan stilla – och kanske inte heller vill. Kriminalkommissarie Per Karlsson och hans grupp RKMS stöter här på en ny typ av seriemördare i ett Sverige som inte längre är det trygga hem vi blivit vana vid.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 25 mars 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726170443
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème

Michael Swidén
Visionären

SagaV i s i o n ä r e n
Copyright © 2017, 2019 Michael Swidén och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og
Ringhof A/S Copenhagen
All rights reserved
ISBN: 9788726170443

1. E-boksutgåva, 2019
Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får
enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen1
06.00. Stockholm, Sankt Sebastians psykiatriska klinik den 15 maj 2009. Plötsligt kom han till
medvetande. Det var dags för medicin hördes det utifrån korridoren. Vad, tänkte han förvirrat,
men vilka var de? Var befann han sig? Hade han sovit här i natt eller hade han varit vaken utan
att ha vetat om det? Mediciner? Svagt minne. Tabletter. Vad var allt det här? Han minns svagt
att alla förbannade mediciner gjorde hans hjärna förvirrad. Han visste inte om det var dag eller
natt, då hans rum helt saknade fönster. Hur länge hade han egentligen legat här, varit här, och
vad var här?
Var han inlåst eller kunde han gå ut därifrån. Det visste han inte, för han mindes inte om
han ens hade försökt. Hans minne från i går var diffust och egentligen bara besynnerligt svagt.
Hade han fått mat och mediciner igår? Om det var så skulle han försöka låta bli tabletterna i
några dagar för att se vad som hände. För inte hade han väl varit där i flera dagar. Eller var det
så att han hade gjort något dumt för att hamna där han befann sig. Någonstans i Sverige, ja det
måste han ju vara, så mycket förstod han. Han hörde hur de pratade svenska ute i korridoren,
med andra som honom förmodade han.
Han tittade ner på golvet när han satte sig upp i sängen och där såg han spyan vid sidan av
sängen. Vad fan, hade han spytt, tänkte han. Plötsligt knarrade dörren till, vilken inte verkade
ha varit låst då han inte hade hört någon nyckel vridas om, utan ett handtag hade bara tryckts
ned och en dörr hade öppnat sig. In kom en man i blå uniform. Satt han i något sorts fängelse
tro, tänkte han.
”Ja då var det dags för medicinen, varsågod”, sade vakten. Han tog emot en liten plastmugg
med vatten, och en mindre plastmugg med några färgglada piller i.
”Ta dem nu, så att jag ser”, sade vakten.
”Varför får jag piller? Var är jag och vem fan är du?”, frågade han.
”Så ja, så ja, nu tar vi det lilla lugna. Ta tabletterna nu så tar vi det andra sedan. Du skall
inte fråga så mycket, du får ändå inga svar”, sade killen i uniform. Han gjorde som han blev
tillsagd, och svalde de sju pillren i olika storlekar och kulörer.
”Visa under tungan nu”, blev han beordrad. Han öppnade munnen och gapade stort.
”Vilken duktig kille du var nu. Då kommer vi snart med frukosten, så försök att hålla dig
vaken”, sade vakten

När vakten hade gått ut och stängt dörren efter sig, satte han direkt fingrarna i halsen. Så tyst
han kunde, spydde han upp samtliga tabletter. Han räknade dem. Sju. Bra, då var det dags att
vakna till då, men han skulle få spela lite avtrubbad, tänkte han.
Han tog tabletterna, gick fram till det stora djupa handfatet som satt ingjutet i väggen, och
slängde i dem. För någon toalett såg han inte till. Han vred om kranen, det var ett sådant där
jättestort vred som såg ut som ett stort plustecken med ett sort K på, såg han och log. Det fanns
bara kallvatten men det dög bra för att få ner tabletterna, trodde han. Tyvärr, där fick han tji.
Avloppet bestod av ett finmaskigt nät, så där fanns det inte en chans att få ner några tabletter.
Hur fan skall jag få ner dem då, tänkte han förvirrat. Han kände efter i fickorna, men där hade
han inget, så han plockade upp pillren igen från handfatet och stoppade tillbaka tabletterna i
munnen. Sedan började han tugga. Det blev rejält beskt, tyckte han. Så småningom spottade han
ut den bruna sörjan och spolade ner det med hjälp av kranvattnet. Någon toalett hade han ju
inte, så pissa fick han väl antagligen göra i handfatet. Sagt och gjort. Han gick fram till spyan
som han hade täckt över med en tidning när vakten hade dykt in i hans cell. Färgen på spyan var
likadan som det han nyss hade spolat ner. Han torkade upp spyan och kastade sedan ner det ihandfatet och spolade. Försiktigt gick han fram till dörren, han tänkte öppna den och titta ut,
men den saknade helt och hållet handtag på insidan, så ut kom han fan inte, förstod han.
Han började banka på dörren med sina svaga armar, men effekten blev minimal. Han
verkade inte ens kunna banka, han kände sig väldigt svag och oregerlig i armarna. Inte en gnutta
med kraft. Vad fan går jag på för piller, tänkte han. Febrilt sparkade han med fötterna mot
dörren. Tyvärr verkade ingen bry sig om honom. Plötsligt sprakade något till snett bakom
honom. I ena hörnet av taket upptäckte han en liten högtalare bakom ett skyddsnät. Ur den
hörde han plötsligt hur en sträng röst beordrade honom att lugnt och stilla sätta sig ner tills
frukosten dök upp. Gjorde han inte som rösten sade skulle han straffas med isoleringscell. Han
undrade om det fanns en kamera där också, men det skulle han nog snart bli varse om, ifall de
hade sett honom spy.
Han kände hur det började tränga på. Han var rejält nödig, men inte pissnödig, för det hade
han ju nyss tagit hand om, om han mindes rätt, vilket han troligtvis gjorde. Han var skitnödig
som fan, tänkte han, och sade det högt genom dörren, men ingen brydde sig om honom. Han
skrek högt att han ville på toaletten. Han stod fortfarande vid dörren när det plötsligt pep till i
den förbannade högtalaren igen. Den monotona rösten sade nu till honom att; toalett och dusch
skulle han få tillgång till först när klockan hade blivit nio, och då skulle han få vänta på sin tur.
Personalen har fullt upp med medicinering och sedan frukostutdelning, så 359:an får allt lugna
ner sig lite och vänta på sin tur som alla de andra. Snällt lydde han rösten, men skita det
behövde han ändå, men han fick väl knipa ihop en liten stund till, tänkte han. Eller! Rösten
hade sagt 359:an, var det han det tro? Hade han inget namn? Själv hade han inte en aning.
Han visste inte ens hur han såg ut, för i rummet fanns det inte någon spegel. Att han var vit,
ja det såg han ju på sina händer, det var ju bra. Han tog sig i ansiktet och kände att han hade
helskägg. Hårfärgen såg han inte heller då hans hår var alldeles för kort, men så tittade han ner i
kalsongerna och såg att hans pubeshår var ljusbrunröda. För att vara på den säkra sidan ryckte
han loss några skäggstrån, och såg till sin fasa att han var rödhårig. Helvete vilket rött skägg
jag har. Kapten Rödskägg, tänkte han och log.
Plötsligt hörde han en annan röst, men nu var det var inte genom högtalaren, utan inuti hans
huvud.
”Du skall lugna ner dig min son”.
”Okej”, tänkte 359:an.
”Gör som de säger till dig, och du skall få din belöning”.
”Jaha. Har visst en inbyggd högtalare i skallen också”, sade han högt för sig själv.

07.13 kom två vakter med hans frukost, och till deras förfäran, både kände och såg de att
359:an hade skitit i handfatet.
”För i helvete 359:an, hur fan tänkte du här?”, sade Anders Kron, som var den ena av
vakterna.
”Ja antagligen inte alls”, sade vakt två, som hette Göran Sved.
”Jaha, då får du fan i mig sitta här och äta i den här skitlukten tills vi kommer tillbaka. Hur
du har torkat dig, ja det vill jag fan i mig inte veta, fortsatte han. Är du helt bort i huvudet
eller?”, sade Göran.

Ja den frågan var väl befogad, tänkte 359:an. Det är väl därför jag sitter där jag sitter.
”Vad, har jag skitit i handfatet? Så fan heller”, mumlade han.
”Ja men du har ju skitit, det ser vi ju! Vad fan, känner du inte ens av lukten?”, frågade
Göran.
”Lukten, vilken lukt?”, sade 359:an leende.
”Smaklig måltid”, sade de båda och smällde igen dörren efter sig.

Utanför cellen hade Göran och Anders kommit fram till att 359:an nog hade fått för hög
dosering. Göran skulle säga till läkaren att sänka dosen på någon av hans mediciner. De vissteinte vilken, och tur var väl det. De delade bara ut skiten.2
Senare den förmiddagen när 359:an hade ätit frukost, hade Göran och Anders kommit in i
cellen med en städvagn, och 359:an hade fått städa bort sin egen avföring. Efter rengöringen
kastades 359:an in i duschen. ”Det luktar skit om hela idioten”, hade Göran sagt till de som
jobbade inne på duschavdelningen när de kom släpandes med honom. 359:an hade hört allt de
hade sagt. 359:an hade även hört vakternas diskussion tidigare om att sänka hans mediciner, så
det att skita i handfatet hade varit en brilliant idé, tyckte han.
Och rösten hade gratulerat honom till dagens bedrift. ”Duktigt min son”, hade rösten sagt
till honom. 359:an hade nu fått nya kläder, blivit duschad, rakad och tvättad, och snart skulle
det bli lunch ute i matsalen, hade vakterna sagt. Tyvärr hade han ingen klocka, så han hade inte
en aning om hur länge han skulle behöva vänta.
Han hade nu varit utan tabletter i nästan ett helt dygn. Så pass var huvudet med i alla fall,
tänkte han. Visserligen hade han fått en röst på köpet, men vad fan gjorde det. Efter duschen
hade det kommit in en ny vakt som han aldrig hade sett förut.
”Dags för lite medicin igen då”, sade vakten som hette Gabriel.
”Jaha”, sade 359:an, varför då?
”Du, håll käft nu och ta dina piller”, sade Gabriel.
”Jaha”, sade 359:an.
Hur hade du då tänkt dig att jag skulle få in tabletterna i munnen din jävla idiot, tänkte
359:an utan att säga det högt. Trodde han i alla fall. Eller hade han tänkt högt. Kanske var det
den där förbannade rösten i skallen som hade sagt det. Ja då kan jag ju inte ha sagt det högt,
tänkte han förvirrat.
”En sån duktig kille du var nu, och så visar du munnen, och under tungan. Bra, då är jag
nöjd. Du kan väl lägga dig en stund tills det är dags för mat”, sade Gabriel.
”Vad är klockan?”, frågade 359:an.
”Snart tolv. Om 30 minuter är det dags”, sade Gabriel och gick.

Jaha tänkte 359:an. Dags för lilla spyan igen då. Han gjorde om morgonens bedrift, men den
här gången tuggade han på dem direkt efter att ha idisslat upp dem i munnen igen, det gick fan
så mycket lättare den här gången, tänkte han och sköljde ner tablettsörjan i handfatet, som
numera var skinande rent. Han lade sig ner på sin brits och studerade sin cell från ryggläge. För
visst var det väl en cell, tänkte han. Rummet var på tre gånger fyra meter, och väldigt högt i tak.
Det gick inte att komma åt högtalaren som satt tre meter upp i takets ena hörn. Likaså
lamporna. Britsen var av stål vilken satt fastskruvad i betonggolvet. Det fanns inga tak- eller
golvlister.
Färgen i rummet gick i gråvitt. Lamporna i taket var uringula kom han fram till. Fast det
berodde ju förstås på om det var morgonkiss eller dagskiss, då var ju inte färgnyansen den
samma. Det fanns inget speciellt att bli glad över här inne precis, tänkte han. Eller sade han det
högt. Jaha då var det dags för lunch, tänkte han när Göran och Anders äntrade rummet.

”Då var det matdags då. Ja här inne luktar det ju riktigt gott nu 359:an. Det gjorde du bra. Här
luktar det ju som på en damsalong numera”, sade Göran. Anders tog fram en väst som de
spände på 359:an. Den bestod av spännremmar som sattes fast i båda hans vader och på hans
handleder. Där emellan gick det kraftiga kedjor. 359:an gissade på att det var någon sorts
tvångsdräkt. Vad fan tänkte han, sitter jag på dårhuset. Ja det verkar fan inte bättre. Han gjorde
inget motstånd, för det här var ju helt nytt för honom, och lite spännande, jag spelar väl med,tänkte han. När han gick där på led med tio andra idioter, kom han på det! Jag heter ju för fan
Leif. Leif Grönkvist. Ja nu tror jag medicinen börjar gå ur, tänkte han. Ja nu fan tänkte jag, för
jag sade det inte högt, sade han högt.3
Leif Göran Bengt Grönkvist föddes i Sandviken den 7 januari 1963. Han var ett litet gossebarn
på 3,7 kilo och 54 cm vid födseln. För makarna Sigbritt och Anders Grönkvist var det något
alldeles speciellt. Leif var nämligen deras förstfödde.
Pappa Anders arbetade som befäl inom det militära och då med gradbeteckningen, överste
löjtnant. Sigbritt var för tillfället hemma och tog hand om barnet, men till yrket var hon
butiksbiträde. Familjen växte snabbt mellan åren 1963-1972, och plötsligt var barnaskaran tre
till antalet i familjen Grönkvist.
Under de följande åren flyttande familjen ofta, helt beroende på att fadern Anders bytte
regemente allt eftersom de lades ner ett efter ett. Han flyttades runt tills han 1975 blev fast
stationerad på I2 i Karlstad. Familjen köpte ett radhus i stadsdelen Färjestad och mor Sigbritt
började så smått att arbeta igen då alla barnen äntligen hade börjat skolan.
Hon fick en fast anställning på konfektionsavdelningen på det stora varuhuset EPA, som låg
mitt i Karlstad centrum. Det dröjde inte länge förrän hon hade fått nya väninnor och utökat sin
bekantskapskrets från tre barn och make till en handfull skara med nya vänner. Sigbritt var
utomordentligt omtyckt av både personal och kunder.
Leif som var äldst i barnaskaran och nu 16 år, hade börjat på gymnasiet för att utbilda sig
till musiker, för att sedan gå lärarutbildningen vid Karlstads Universitet. Hans slutmål var att
bli musiklärare. På den tvååriga musiklinjen hade han tidigt fått problem med att skaffa nya
vänner. Med sin udda Sandvikendialekt hade han blivit mobbad redan på mellanstadiet, och det
höll även i sig ända upp i gymnasiet. Då Leif var lite klen till psyket från födseln, hade han tagit
väldigt illa vid sig, så det hade inte gått så bra för honom, och betygen, ja de hade blivit
katastrofala, så någon Högskola blev aldrig aktuell för Leif. Han hade fått toppbetyg i alla
musikämnen, men i svenska och matte hade han haft så pass stora problem att han inte ens hade
blivit godkänd. 1982 gick han så småningom ut den tvååriga musiklinjen på Sundstagymnasiet
i Karlstad.
På grund av sina dåliga betyg, fick han en trög start i jakten på att hitta ett arbete. För allt
han kunde var ju det han hade kämpat för i elva år; att bli musiklärare. Leif fick istället ta ett
ofrivilligt sabbatsår till en början. Han tyckte det var orättvist då andra elever som knappt hade
kunnat sjunga, men hade haft bra betyg i alla ämnen, ja de hade tagit sig vidare till
Universitetsstudier.
Åren skulle visa sig gå väldigt fort, och Leif som mest bara hade gått hemma och slagit
dank. Han hade tidigt kommit i dåligt sällskap, och fått nya vänner som mest höll på med att
röka hasch. Leif provade även på att snorta kokain och ta heroin ett par gånger, men dagligen
var det mest hasch som gällde. Allt oftare tog de kompisens bil och körde de sex milen till
Karlskoga för att köpa små femtiokronorsbitar hasch. De köpte oftast tre till fyra bitar var, och
då pipan alltid gick laget runt, kunde pundargänget klara sig i en hel vecka på sitt lilla förråd.
Leif hade slutat att komma hem på kvällarna. Han dök bara upp sporadiskt när föräldrarna
hade gått till jobbet och syskonen till skolan. Han sov sedan hela dagarna, för att vara borta
igen innan alla hade kommit hem. Leifs föräldrar tänkte att det nog skulle gå över med tiden.
Åren gick, och efter tre sabbatsår tyckte pappa Anders att; nu fick det fan i mig vara nog. Han
hade gått hem till en av Leifs kompisar och sökt upp Leif, som ju aldrig kom hem numera. Han
hade konfronterat Leif och de hade bråkat den kvällen. Det hade gått så långt som till
handgemäng, där de båda hade slagit varandra på käften. Vilket hade resulterat i att hans far
hade fått trasiga glasögon och ett kraftigt blödande sår på näsryggen.
Dagen efter skulle de tillsammans med övriga familjemedlemmar ha åkt iväg på en veckassemester nere vid västkusten. Efter en viss medling av Sigbritt hade de båda till slut gått med
på att tillfälligt försonas. Följande morgon hade det så varit dags att resa till kusten. I förarsätet
hade fadern suttit bakom ratten med en plåsterlapp rakt över näsroten, och ett par hoptejpade
glasögon. De hade nämligen gått av på mitten mellan glasen. Leif då? Ja han hade suttit där bak
i bilen med en blåtira som hette duga, och en sanslös huvudvärk på köpet. Småsyskonen Lena 6
år och Bertil 8 år hade förundrat tittat på dem båda och frågat om de hade ramlat av sina cyklar.
Det var nämligen den förklaringen deras mor hade gett dem tidigare den morgonen. Resan hade
inte direkt blivit speciellt munter till en början, men småsyskonen hade livat upp stämningen,
och Leif hade till och med skrattat åt ett av pappa Sebastians skämt efter tjugo körda mil.
Under resans gång hade de blivit vänner igen, och Leif hade lovat att skärpa till sig
framöver, och pappa Anders, ja han lovade att han i sin tur skulle hålla utkik efter
jobbtillfällen.
1987, fyra år efter militärmönstringen, blev tjugofyraårige Leif inkallad. Han hade fått en
kylig placering uppe i Boden. Där han skulle tjänstgöra som robotman. I vilken han under krig
skulle ansvara för luftvärnsrobotarna i sin pluton. En dag i oktober tog han så småningom
flyget upp till Boden under en av Sveriges kallaste vintrar på mycket länge. Leif fick
återkommande flygpermissioner var tredje vecka. De helgerna flög han alltid hem. Tyvärr
förekom det även vuxenmobbning inom hans pluton, och då främst av hans eget plutonsbefäl.
Redan efter fem månaders militärtjänstgöring hade Leifs tålamod tagit slut. Han hade tagit sig
an huvudmobbaren, plutonbefälet. Alla års frustrationer och inlåsta fördämningar hade släppt
på Leif. Han hade klätt av befälet naken, bundit fast honom, hällt vatten på honom och lämnat
kvar honom ute i minus tjugo grader.
Befälet hade så klart frusit ihjäl, då Leif hade somnat ifrån honom, så full som han hade
varit. Leif hamnade inför Luleå Tingsrätt, där han även erkände sju andra mord. Dem hade han
utfört under en femårsperiod. Han dömdes till trettio års rättstillsyn och psykiatrisk vård på en
sluten anstalt. Domstolen hade bedömt honom som extremt otillräknelig då han led av total
brist på empati.
Efter psykologiska utvärderingar hade man kommit fram till att Leif led av bipolär psykisk
ohälsa. Han hade även diagnostiserats som manodepressiv med återkommande psykoser. Det
var i ett sådant sinnestillstånd som han hade mördat sin plutonchef Rickard Staark och de andra
sju offren. På grund av diagnoserna kunde han alltså inte sättas i fängelse. Han var helt enkelt
för sjuk och farlig för att vistas bland vanliga fångar, hade det stått i Leifs dom från Luleå
Tingsrätt. Leif skulle avtjäna sitt trettioåriga straff på Sankt Sebastians Psykiatriska Klinik i
Stockholm. En sluten toppmodern anstalt för extremt farligt psykiskt sjuka mördare.4
Inom ett år hade man hittat liken från hans ständigt återkommande psykosperioder, och alla
hade de fått en riktig begravning till slut. De mördade hade varit en salig blandning av folk. Det
hade varit allt från våldtäktsmän, pedofiler, hustrumisshandlare och en och annan våldsperson.
Polisen hade till slut identifierat dem alla med hjälp av Leifs anteckningar. De hade till och
med haft med Leif ut på några vallningar på de brottsplatser där han inte hade skrivit ner dem i
sin lilla mördarbok. Då, på åttiotalet hade både polis och media uttryckligen sagt att vissa av
offren hade fått vad de förtjänade. Att lagen hade haft sin gilla gång.
Leif gick igenom tre stora sinnesundersökningar under lika många år. Varje gång stod både
läkare och psykologer förundrade över hur hans hjärna fungerade. De hade aldrig tidigare stött
på en mer komplex sjukdomsbild. Att sedan en och samma person kunde leva med så många
diagnoser var utöver det vanliga. Att han över huvud taget hade klarat sig så långt i livet, utan
att någon hade lagt märkte till någon psykisk störning var ett mysterium. Inte ens de på
mönstringen hade märkt något.
Leif var duktig på att dölja och hålla tillbaka sina olika personlig- heter. Efter år av
undersökningar kom man så småningom fram till att Leifs tidiga missbruk av kontaktlim,
alkohol, hasch, kokain och sedan heroin, var med stor sannolikhet den bidragande orsaken till
hans psykiska tillstånd. Den kemiska balansen i Leifs hjärna var troligtvis kortsluten inom
vissa områden som exempelvis känslocentret. Drogernas olika kemikalisammansättningar hade
smält fettvävnad i delar av hjärnan så att det elektriska ledsystemet hade lagt av på vissa ställen.
Det var det som var orsaken till Leifs tillstånd. Medicinering för att återställa den kemiska
balansen skulle därför bli väldigt svår, hade läkarna konstaterat, men de skulle göra ett försök.5
Han vaknade mitt i natten, det stod någon inne på hans rum. Leif tänkte att det såklart var ren
inbillning, men skuggan rörde på sig. Den kom sakta fram till honom vid sänggaveln. Det gav
honom kalla kårar. Han såg inte riktigt vad det var, utan han kände av en lätt kyla inne i sin cell.
Det kom som från ett korsdrag.
”Vem där?”, sade Leif nu kallsvettig och livrädd.
”Vem vill du att det skall vara?”, svarade rösten.
Han var nu så konfunderad att han började tro att han drömde, och plötsligt vaknade han.
Hade det varit en dröm eller var det fantasin i vaket tillstånd som hade drabbat honom igen,
eller hade han bara haft en psykos. Det visste inte Leif. Inombords kände han en djup oro. Det
började krypa under skinnet och ångesten kom som ett brev på posten. Var det utsättningen av
alla hans mediciner som började göra sig påminda redan nu. Han kallsvettades och hjärtat hade
konstanta dubbelslag. Ibland rusade hjärtat och det kändes som ett stort bubblande hav inne i
hans bröst. Den stora mängden av magsyra gjorde sig påmind hela tiden, och hans vakna
tillstånd var totalt olidlig. Helst skulle han ha velat sova dygnet runt tills medicinerna var ur
kroppen. Fan kunde de inte söva ner mig istället så att jag slapp den här hemska abstinensen,
tänkte Leif.

Det hade gått trettio dagar sedan läkarna hade lagt om hans medicinering. Tabletterna var
numera halverade och några var till och med helt borttagna. Leif hade inte berättat om rösterna
han hade fått i början. Han tyckte de var rätt underhållande. De blev till ett sorts sällskap, tyckte
han. De hade varit mer påtagliga de första dagarna, men den här veckan hade de varit helt tysta.
Han saknade dem.
Läkarteamet hade haft dagliga möten med Leif. De hade varit totalt fem stycken. Två
psykologer, en terapeut, en sjukgymnast och hans läkare Thor Hammer-Feldt. De sex hade
suttit i en cirkel och ställt olika frågor till Leif. Frågorna handlade om vardagliga ting. Hur han
upplevde sin situation? Hur han mådde rent fysiskt? Hur han uppfattade sin existentiella
närvaro? Läkaren hade berättat för Leif att de skulle försöka väcka upp honom successivt, dag
för dag, för att se hur han svarade på det. De hade sagt till honom att han måste vara fullt ut
ärlig i alla sina svar, och att de ville hjälpa honom till att anpassa sig till ett mer vaket tillstånd.
Vad Leif hade förstått skulle det här ske under några månader.
De hade lovat Leif att byta ut hans cell mot ett mer luftigt rum med ett fönster. Det hade
glatt honom extra mycket då han inte minns när han senast hade tittat ut genom ett fönster.
Efter en tid skulle han även få göra promenader utomhus. Det var vad de hade lovat honom.
Leif som inte hade fått någon uppmärksamhet på flera år, förstod inte riktigt vad som var på
gång. Han hade suttit instängd där länge nu. Leif hade frågat om det för några dagar sedan och
hade fått svaret; 17 år.
Hans fysiska tillstånd hade inte varit det bästa, så sjukgymnasten hade lovat bättring på det.
Han skulle få börja styrketräna och ta raska promenader. Leif skulle få äta i en annan matsal
ihop med andra patienter. Sådana som snart skulle fasas ut från den slutna psykvården till en
mer öppen vård. Det var något som Leif verkligen såg fram emot. Snart skulle han få börja
andas frisk luft. Se och höra fåglar. Hoppet fanns där, vilket han kände för första gången på 17
år.6
Det året Leifs mediciner började fasas ut, gjorde man om det mesta inom psykvården.
Diagnostisering och medicinering sågs över inom alla landsting i Sverige, och nya riktlinjer
togs fram.
Alla inom psykvården var nu tvungna att börja vårda sina kunder, istället för som förr,
förvara patienter. Tusentals patienter inom psykvården skulle omplaceras till nybyggda
vårdinrättningar, så kallade öppna paviljonger. Konstigt nog så kostade det plötsligt för mycket
pengar att ha slutna vårdinrättningar, så därför skulle egna boenden planeras för merparten av
de som bara var lätt psykiskt sjuka.
Utfasningen skulle ta tid, alldeles för lång tid tyckte landstings- cheferna runt om i landet.
De fick rekommenderade direktiv från regeringen om att höja landstingsskatten för att klara av
att ha kvar de befintliga vårdplatserna. Det kom order om att försöksutskriva patienter över
hela landet. Leif med flera andra sjuka som hade suttit merparten av sina liv på sluten anstalt,
hade inte en aning om vad som väntade dem.
De patienter som bedömdes lugna och som inte led av några större psykiska besvär skulle
ges möjlighet till egna boenden. I Leifs fall höll de på med just en sådan utfasning. Inom kort
skulle det ge patienterna allt fler frigångar för att slutligen kunna erbjuda dem egna bostäder i
gemensamma gruppboenden eller i det vanliga fastighets- beståndet i sin hemkommun.
Rättsväsendet hade börjat mala sina kvarnar. De såg nu över för vilka före detta svårt psykiskt
sjuka patienter där de kunde ändra i domarna, från en sluten vård till en mer öppen. För att
kunna göra det skulle de bli tvungna begära resning för de som blev aktuella. Att överklaga
hade varit på tok för sent. I samarbete med landets experter inom medicin och psykiatri hade
det gjorts upp en femårig plan för hur förändringsarbetet skulle genomföras. På fem år skulle
alltså två tredjedelar av alla inom psykvården vara utskrivna. De patienter som var farligast,
skulle omplaceras till fängelse, och de som var mest psykiskt sjuka skulle få vara kvar inom
den slutna vården.
Regeringen tyckte att allt daltandet med sjuka människor skulle upphöra. Patienterna skulle
lära sig att leva ensamma utanför stängslet. De skulle plötsligt ha ett eget ansvar för all
medicinering och sin egen dagliga sysselsättning. Speciella dagcenter skulle finnas för dem att
gå till på dagarna. Där skulle de få jobba inom tillverkningsindustrin i småskaliga
verksamheter. Målet var att så fort som möjligt få ut dem i arbetslivet igen.
”Vi kan inte längre ha en massa heltidssjukskrivna människor instoppade på olika
institutioner runt om i landet. De måste ut och integreras i samhället”, hade socialminister
Ragnar Eliasson sagt under ett direktsänt debattprogram på SVT1. Kvällens huvudämne hade
varit den nya psykvårdsreformen.

2010 hade man till slut påbörjat utskrivningarna av patienter från de olika grupperna. Leif
tillhörde den grupp som skulle fasas ut i slutskedet av femårsplanen. Efter att i över tjugotvå år
ätit ett tiotal mediciner per dag, hade Leif nu kommit ner i tre. Han hade till dags datum
genomgått en helförvandling. Han hade tränat upp sin fysik, fått färg i ansiktet, vilket gjorde att
han numera såg riktigt frisk ut. Ingen kunde längre se på utsidan att han var en psykiskt sjuk
person. Han hade nu haft ett flertal permissioner under de två senaste åren. Visserligen
övervakade. Han började så smått att känna av den frihet som han inte hade trott sig var möjlig
för fem år sedan, där i sin lilla cell. Numera var det bio och cafébesök som gällde. Han hade
vid ett flertal tillfällen varit ute på fina restauranger, och då med en kontaktperson som
förkläde. Det var så det skulle vara en tid framöver, förstod Leif. De skulle väl sluta att följamed efter ett tag, antog han.
Leif låstes inte in längre, utan han bodde i en paviljong utanför stängslet i området runt
Sankt Sebastians sjukhus, som det numera hette. Det såg ljust ut för Leif. Han skulle snart bli
helt utskriven till ett gruppboende inom kort. Numera tog han dagarna som de kom. Han såg
med tillförsikt fram emot den dagen då han skulle få kliva in över tröskeln till ett eget boende.
Det var tjugotvå år sedan sist.7
Stockholm, Kungsträdgården den 13 maj 2016. Det hade nu gått mer än fem år sedan starten
av den nya psykvårdsreformen. Med facit i hand redogjordes resultatet under eftermiddagen.

”Ni kan idag läsa våra unika siffror exklusivt bara här i Arbetarbladet. Om överfall med dödlig
utgång. Psykiskt sjuka som knivskär, skjuter och misshandlar hederliga medborgare. Onda
makter har släppts lös i det en gång så trygga landet Sverige”, skrev dagens ledare Göran
Östman på Arbetarbladet.

Under en femårsperiod hade våld med dödlig utgång ökat med över trehundra procent, kunde
man läsa i dagens tidning. En inkompetent Socialminister hade bytts ut efter valförlusten, och
nu skulle den nya ministern reda ut eländet efter Alliansen som hade ställt till det rejält, tänkte
Kriminalkommissarie Per Karlsson, där han satt med Sven på Café Gamla Bettan mitt i
Kungsträdgården.
Det pittoreska lilla Caféet som var döpt efter julaftonens Robin Hoodfigur ”Gamen” som
klappar på sitt gamla armborst och utbrister den berömda repliken. ”Hon är säker, gamla
Bettan”. Tjejerna som serverade var klädda i medeltida kläder. Musiken som spelades i
högtalarna var också medeltida.
Sven och Per hade letat efter Hedonistens mördare i snart nio månader. En höst och en
vinter hade hunnit komma och gå, och nu var det redan maj. Solen som sken extra starkt idag,
fick både Sven och Per att riktigt njuta av vårsolen. Per som nyss hade blivit pappa, tyckte att
livet lekte. Att bli småbarnsförälder igen i hans ålder, var något han inte hade trott sig längta
efter. I slutet av januari hade det varit dags. Allt hade gått helt enligt planerna och ett litet
gossebarn på 4 kilo hade fötts. Både barnet och Astrid hade klarat sig bra och inga
komplikationer hade tillstött. Astrid som var förstföderska, hade först varit orolig för allt hon
hade läst i ämnet. Förlossningsproblem, ja det hade hon bara skrattat åt. Bebisen hade
formligen ploppat ut, och någon förlossningsdepression hade aldrig funnits med i bilden.
Astrid skulle vara mammaledig i ett år till en början. Per hade nyligen varit hemma sina
första tio dagars pappaledighet, vilket han hade tyckt var helt underbart, och ledigheten, ja den
hade gått på tok för fort. Allt hade gått smidigt och Per tyckte att Astrid var en utom- ordentligt
bra mamma. De båda gjorde allt rätt tyckte de. Astrid hade ställt en hel del frågor i början, då
Per ju var den mest erfarne av de båda. Per hade då sagt till Astrid att varje barn var som ett
nytt kapitel, och att alla barn skilde sig så pass mycket från varandra. Pers son Emil, hade
skrikit hela uppväxten, och då med åter- kommande kolik, medan lille Cevin, ja han var så snäll
och beskedlig tyckte Per.
Snart skulle han döpas. Hans namn skulle bli Cevin France Strid. Cevin efter en känd
skådespelare och France för att Astrid älskade Paris. Konstiga namn tyckte Pers före detta fru,
Sandra. Hon hade även påmint Per om att ”vänta du bara tills lille Cevin får kolik. Du minns
väl hur det var med Emil”, hade hon sagt häromdagen när Per hade skjutsat hem Emil från en
boxningsmatch. Per som hade slutat lyssna på Sandras förebråelser för länge sedan, märkte
numera av en sorts avundsjuka från hennes håll, vilket han till en början inte hade trott sig vara
möjlig. Hon hade aldrig varit den typen, men den senaste tiden hade hon visat upp en sida som
Per aldrig stött på tidigare, men han lade inte någon större energi på det. Han hade fullt upp
med sin nya lilla familj.
Per var nu inne på sin andra arbetsvecka efter sin pappaledighet, och efter en lång och
segdragen vinter och vår, hade jobbet inte riktigt kommit igång ännu. De hade jagat Jens