Att slå tillbaka

-

Livres
154 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Vad händer när den man älskar helt plötsligt gör en något ont? Klaras liv ställs på huvudet när hon en dag inser att hon måste lämna sin kille, Rickard. Hon älskar honom, men hans kärlek är våldsam, oberäknelig. När våldet eskalerar och Klara inte får någon hjälp av rättsväsendet bestämmer hon sig för att göra något själv åt saken ...
En bok om styrkan att säga nej - och att ge igen med samma medel.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 08 juillet 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726181852
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Lisa Westerlund
Att slå tillbaka
Saga
Att slå tillbaka Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 2016, 2019 Lisa Westerlund och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726181852 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
September
Händerna var fastbundna i sänggaveln. Först hade hon gjort motstånd men insåg snart att han var hennes överman. Det skulle bara bli värre. Och göra mer ont. Han hade vunnit. Hennes skrik eggade honom men gjorde honom samtidigt lite ängslig. Tänk om någon hörde? Han knölade bryskt in kalsongerna i munnen på henne även om det tog bort en del av njutningen. Metodiskt avslutade han akten och satte sig på sängkanten. Han ryckte ut kalsongerna så hårt att det kändes som en tand lossnade. Tårarna steg. Hon vände snabbt bort huvudet så han inte kunde se hennes ögon. Han drog långsamt med tummen längs den skälvande nakna magen. ”Lilla svaga, viljelösa Klara. Trodde du att du kunde vinna? Du vet att du är min. Att vi hör ihop. Vi som hade det så bra och så gör du en sådan här sak. Nu är det för sent.” Tummen fortsatte att smeka längs hennes kropp, lite hårdare nu. ”Jag vet. Förlåt.” Rösten hördes knappt. Han såg hur hennes hopp växte. Han tog fram kniven och ögonbindeln ur ryggsäcken. ”Varje val du gjort, tanke du tänkt och steg du tagit de senaste veckorna har lett dig hit. Det är inte mitt fel att du måste dö. Du tvingar mig att göra det här, men ska jag vara ärlig så känns det jävligt bra!” Han försökte kontrollera rösten men kände hur den sprack av ilska och hat. Nu var hennes blick torr och stadig. Ögonen fulla av trots. ”Hade du varit en riktig man hade du klarat av en stark kvinna. Jag dör med vetskapen om att jag vann.” Orden fick Rickard att se svart. Han flög på Klara med kniven och stötte den med hela sin kraft i låret. Hon skrek hjärtskärande och kroppen spändes i en båge av djupröd smärta. Klara hörde hur han tog ny sats med kniven. Hon släppte och lät dimman omfamna henne.
Vänskap Substantiv
1. det att två (eller fler) personer tycker om vara ndra, litar på varandra, mår bra av varandras sällskap och kanske också gör saker tillsammans; det att två eller fler personer är vänner Källa: Wiktionary
5 april Sex månader tidigare
Händerna var fastbundna i sänggaveln. Han rörde sig snabbare och smärtan sköt upp genom kroppen. Bakom ögonlocken brände tårarna. Hon fyllde lungorna med luft. Blundade och fokuserade. Stängde av kroppen. Bara lite till. Hon hörde på honom att det snart var över. Då kunde de äta middag. Hon öppnade ögonen och såg bortom Rickards ansträngda ansikte. Och möttes av ett flammigt innertak. Pannan rynkades. När hon renoverade lägenheten hade hon målat om alla innertak själv. Hon hade hållit på långt in på natten och nu såg hon nu att den dåliga belysningen orsakat ett pinsamt flammigt resultat. Kanske kunde hon köpa lite färg efter jobbet i morgon? Ta tag i målandet i helgen. De kunde göra det tillsammans. Tillsammans var bra. Precis vad de behövde. ”Fan vad skönt.” Rickard ställde sig bredvid sängen. Betraktade henne med ett snett leende men gjorde ingen ansats att knyta upp repen. Lutade sig fram för att ge henne en puss. Knappt hann hans läppar snudda hennes innan de var borta igen. ”Du är snygg. För att vara tjugofem.” Det råa skrattet studsade mellan väggarna. ”Knyter du upp repen? De skaver lite.” Hon vred på handlederna och försökte hitta en bekvämare position. Som hon hoppats såg han hur hon vred sig och gick mot sänggaveln. När han sänkt ner händerna till repet vid höger hand stannade han upp. Flinade. Klara höll krampaktigt kvar vid det påklistrade leendet. ”Be om det.” Fingret löpte längs med hennes läppar. Flinet satt som fastklistrat. Något inom henne protesterade så till den grad att till och med stämbanden ställde sig upp med plakat och skrek ut sitt missnöje. Ändå visste hon att det inte var till någon nytta. ”Snälla Rickard. Knyt upp repen.” Orden gjorde henne illamående. ”Och?” Fingret fortsatte nu ner mot hennes bröst. Hon rös. Det som för några månader sedan gjort henne upphetsad fyllde kroppen med rädsla. ”Du gör mig tokig av lust. Du är en sexgud i människokläder.” Hörde han hur tom hennes röst var? Såg han hur hon ansträngde sig till sitt yttersta för att spela upphetsad? Inte gråta. Hans mungipor sträckte sig upp mot det flammiga taket. Njöt i några sekunder av makten. Knöt sedan upp repen och vände sig om för att hitta sina kläder. Hittade dem bredvid sängen och grymtade nöjt. Klara sträckte ut armarna framför sig igen. De värkte. Visade hon sitt missnöje skulle hennes otacksamhet och hans prestation ältas hela kvällen och nu ville hon bara lägga det här bakom sig. Hon ställde sig upp, pussade honom och gick ut i hallen. Där låg högen med kläder. Skrynkliga kläder. Dyra kläder. Kläder som behandlats respektlöst slängts i en hög. De nya strumpbyxorna på ett lerigt skoställ. En svart sidenskjorta ovärdigt utbredd på svettiga springskor. En vit kjol med svarta prickar på en sandig hallmatta. Hon plockade upp plaggen ett och ett. Vek ihop dem försiktigt. Strök längs med tyget så att smuts och skrynklor försvann. När kläderna hängde på sina galgar igen och hon tagit på sig ett par mjuka yogabyxor och en t-shirt kändes det som en upprättelse. Bakom henne hängde en spegel och hon log mot spegelbilden. Först spelat och sedan hjärtligt. Där såg hon den starka Klara. Inte den Klara som trettio minuter tidigare hade mötts i dörren av en tafsande Rickard. En Klara som hade ont i huvudet efter lång arbetsdag och bara ville ta en varm dusch. Tänk om hon hade mötts av en varm kram och kanske doften av nylagad
lasagne. Som han gjort när han precis hade flyttat in. Inte en Rickard iklädd kalsonger och ett flin. Repen i vänstra handen hade dinglat hånfullt. Huvudvärk. Lång arbetsdag. Kanske efter att jag har duschat. Hon hade lagt fram alla argument. Lönlöst. Flinet hade tagit det som en utmaning och i stället dragit henne till sig. Hårt. Ett sista nej för döva öron. Hårdhänta händer som slet av henne kläderna. Själv kunde hon alltid sminka eller täcka över eventuella skråmor, men det var svårare med kläderna. Revor förblev revor. Fläckar förblev fläckar. Kunde inte sminkas över. Hon undrade om hon läkte. På riktigt. Inte bara på utsidan. Slog bort tanken. Rickard älskade henne. Det var bara en fas. Han kanske inte hade hört när hon sade nej. Kvinnan i spegeln var vacker. Det blonda håret vilade på axlarna. Klara var stolt över sin lugg. Den var oftare omodern än modern men det var det som var tjusningen. Det kändes modigt att gå emot modet. Som en bonus ramade luggen in ansiktet och hon tyckte att de annars intetsägande blåa ögonen tedde sig mystiska när de kunde gömma sig från världen vid väl valda tillfällen. Mystisk. Modig. Vacker. Klara suckade. Önskade att det var så enkelt. ”Jag har ställt fram lite käk. Tänkte att vi kan steka den där köttbiten. Och så kan du göra din tzatziki. Vad tror du?” Vi. Det var precis det hon behövde. Ett gram kärlek. Några hekto framtid. Mat för ett trasigt hjärta. Hon drog handen genom håret, klistrade fast det nyfunna leendet på läpparna och gick in i köket. Lämnade sovrummet bakom sig.
6 april
”Vera! Spring inte här, du kan ...” Klirret fick flera av kunderna att vända på sig. Mirakulöst nog höll tallriken. Leila andades ut. Kunden var dock inte lika imponerad över tallrikens överlevnadsegenskaper. Hennes mörka blick och stela leende meddelade: ”Jag skiter i hur söt du tycker att din unge är – om du inte kan hålla koll på henne så ha henne inte bland folk.” Leila svarade på samma språk: ”Jag ber verkligen om ursäkt.” Men det hon egentligen menade var: ”Hade jag kunnat skicka iväg förskolepersonalen på utbildning en lördag i stället för en fredag hade jag gladeligen gjort det men nu sitter vi i samma båt du och jag så håll tyst och ät din mu฀ns.” Leila vände blicken mot Vera som satt på golvet med knäna hårt tryckta mot bröstet. ”Förlåt, mamma. Jag ville bara se om jag kunde springa mitt snabbaste.” Veras stora bruna ögon. Leilas kryptonit. Hon satte sig på huk och strök henne över håret. Lade handen på den mjuka kinden. ”Det är ingen fara, gumman, men du får springa utomhus i stället.” Veras humör gick från skyfall till solsken. Innan hon sprang iväg hejdade hon sig och gav sin mamma en kram. Sedan hämtade hon sin nallebjörn, Herr Brun. Leila fnissade lyckligt för sig själv och började plocka med lämnade kaffekoppar på ett av borden. Hon tittade upp precis lagom för att se Vera komma springande med Herr Brun i famnen. Med blicken fäst vid en fjäril utanför dörren. Naturligtvis lyckades hon springa in i samma kund. Igen. Kunden lyckades med nöd och näppe rädda sin smörgås från att gå samma öde till mötes som dess föregångare. Leila försäkrade sig om att Vera inte gjort sig illa och vände sig om. Man visste aldrig vem som var en recensent eller en betydelsefull bloggare. Två av de nybakade blåbärsmu฀nsen fick agera fredsgåva. Med andra handen plockade hon upp två glas färskpressad apelsinjuice som hon ställde på brickan bredvid mu฀nsen. Tjejen hade satt sig bredvid en kille vid ett av järnborden på innergården. Leila gissade att hon var runt tjugofem år. Det röda håret var uppsatt i två flätor. Med lila haremsbyxor och en t-shirt med texten Cést la vie på såg hon ut att höra hemma på Söder. ”Hej, ursäkta. Jag heter Leila och äger kaféet. Jag vill verkligen be om ursäkt för den där lilla virvelvinden. Jag tog med några blåbärsmu฀ns och lite juice som plåster på såren. Och jag lovar att hålla Vera långt borta från dem.” Tjejens skratt avslöjade två smilgropar och ett ansikte täckt av fräknar. Killen vid hennes sida log stort han också men hade svårt att slita ögonen från sin dejt. Leila gissade att det var andra gången de träffades, kanske tredje. ”Det är ingen fara. Jag överreagerade nog lite. Men jag tänker ändå ta emot mu฀nsarna, de ser fantastiska ut!” Tjejen tog brickan och högg in på mu฀nsen. ”Som jag trodde! Nils, smaka så får du se. Jag heter Astrid och det här är Nils.” När Leila gick in var hon glad. Det var precis därför hon hade öppnat kaféet, för att skapa en oas för sådana som Astrid och Nils. De höll på att packa ihop. Nils hade sagt att de tänkte ta en promenad på Djurgården. Soliga promenader hand i hand. De längtande blickarna. Spänningen i att utforska allt om den andra människan. Hon och David hade haft allt det där. Nu var romantiken på en annan nivå. Det var soliga promenader till lekparken. Längtande blickar över köttbullarna vid middagsbordet. Den sista spänningen försvann skoningslöst efter att ha delat två förlossningar och småbarnsperioder. ”Hej igen. Jag sa till Nils att jag skulle köpa en juice.” Astrid hade avbrutit Leilas tankar och
hon tittade upp från bordet. ”Egentligen ville jag bara tacka för att du, din dotter och det här stället finns. Innan din tjej kom springande var jag på väg att dra till med en ursäkt och fly fältet. Vi har precis träffats och det här med att ha planerade dejter, förhållanden och seriösa samtal om framtiden är normalt inte min grej. Men du och din lilla virvelvind lättade upp stämningen. Kanske det blir en tredje dejt trots allt.” Astrid log och pillade nervöst på den lila stenen som hängde runt halsen. Leila lade huvudet lite på sned, skrattade och gick tillsammans med Astrid till disken där hon ställde en mugg juice. Hon visade med handen att Astrid inte behövde betala för den. ”Vad glad jag blir att du känner så! Jag hoppas att ni sitter här med barnbarnen i knät om fyrtio år och jag kan servera er te och berätta att det är tack vare mig som de finns.” Astrid skakade på huvudet och log. ”Skulle det hända kan jag utlova en flaska champagne.” Hand i hand gick Astrid och Nils ut från innergården. Astrids huvud låg lutat mot Nils axel. Leila följde dem med blicken. Sjöng med Diana Krall som flödade från högtalarna. Kanske var det inte så dumt att ha gått igenom så mycket tillsammans. Hon hade inga problem att dra på sig mysbyxorna. Att vakna med håret överallt. Osminkad. Ocensurerad. Lägga huvudet i Davids knä och titta på en film. Utan krav på sex eller konversation. De var ett och existerade tack vare den andra. Och det var så hon ville ha det. Dagen var slut. Leila längtade hem. Som vanligt. Men idag längtade hon lite mer. Fredag betydde hämtmat och familjemys. Tjejerna brukade få bestämma kvällens meny och i dag hade lotten fallit på pizza. David hade hämtat Vera någon timma tidigare och Leila småsprang till pizzerian. Kön sträckte sig till dörren. Tacksamt zick-zackade hon sig genom samlingen till hörnet där stammisarna stod. De var ett antal erfarna stockholmare som listat ut hemligheten med att ringa in sin beställning. De hälsade henne med en nick. Alla utom en. Han var i tjugofemårsåldern. Några ljusa hårstrån letade sig ut under kanten på en röd keps. Medellängd. Lite skäggstubb. Mörka ögon och markerade käkben som troligtvis fått ett antal tjejer på fall. En mage som putade ut lite över byxlinningen. Leila misstänkte att han hade en tjej för han beställde alltid två pizzor, en med oxfilé och bearnaise och en med räkor. Alla andra hade nickat. Motvilligt såg han till slut upp från telefonen. Rörde på huvudet i en mikroskopisk gest. Leila kunde inte låta bli att lysa upp. ”Leila!” Gruppen flöt ut åt sidan och en väg till disken uppenbarade sig. Doften av hennes Quattro Stagioni letade sig ut ur kartongen.” Hon stack ned handen i kartongen, stoppade en bit av kanten i munnen och lämnade lokalen.
6 april
Kom! Det börjar!” Soffan suckade när Rickard slängde sig ner. Det var fredag och veckans höjdpunkt. Fredagsmyset. ”Jag är på väg! Ska bara hämta datorn. Vill du ha något från köket?” Hämtpizzan stod redan på bordet i vardagsrummet. Nu skulle hon bara ta av sig kavajen, släppa ut håret och byta ut toppen mot en bekvämare tröja. Sedan var hon färdig för att bänka sig i soffan. ”En öl. Och bestick. Men skynda dig. Hon har kommit in i lägenheten nu och har med sig två påsar.” Hon drog tröjan över huvudet på väg in till köket. Slet åt sig något att dricka till dem med ena handen och tog upp datorn med den andra. ”Har det hänt något?” Med van hand knappade hon in adressen på datorn och ställde den på bordet innan hon sjönk ned i soffan. ”Nej, hon fastnade som vanligt framför spegeln i hallen för att fixa med håret och sådant skit. Men det är två påsar på golvet. I den ena verkar det vara skor men den andra är svart och röd. Ser lovande ut.” Klara och Rickard hade olika skäl till att de fastnat för samma fredagsunderhållning. Det var nog deras enda gemensamma intresse. Dessutom var det gratis och helt oförutsägbart. ”Nu twittrar hon något. Äntligen fredag! Nya darlings inköpta, både ovan och under. Och så någon flörtig gubbe. Det låter som om att du har rätt, det var något spännande i påsen.” Båda dök ner i pizzan. Klara åt sin räkpizza med kniv och gaffel. Rickard tyckte att det var överklassfasoner och rev i stället pizzan med händerna och balanserade biten med oxfilé och bearnaisesås på fingrarna. Blicken var fokuserad på lägenheten rakt över gatan. Soffan hade redan fått kemtvättas en gång för mycket och det gjorde ont i henne att varje vecka utsätta den för detta riskbeteende. Händerna fumlade med den egna pizzan medan ögonen var upptagna med att bevaka såsen som balanserade på degkanten. Med lite tur kunde hon förhindra ett eventuellt smitförsök. Tjejen hade flyttat in för ett halvår sedan. De tidigare ägarna hade haft tjocka gardiner och dragit ner persiennerna när det blev mörkt. Precis som alla andra i huset mittemot. Stockholms innerstad stoltserade med en bred variation av sätt att stänga ute nyfikna grannar och förbipasserande. Det var stora lampor, modellskepp, blommor och plastfilmer med olika mönster. Klara var expert på människors sätt att behålla sitt privatliv för sig själva. För henne var andra människors intriger och konversation en hobby, och var någon ointressant kunde man lätt följa någon annan. Inte helt olikt andras intresse för Netflix. Att först studera och sedan arbeta med personalfrågor blev ett naturligt och avlönat resultat av många års studier av främlingar på bussar och stulna glimtar in i andra människors hem. Rickard hade inte alls förstått sig på hennes intresse. Förrän den nya grannen flyttade in. Det var Rickard som först känt igen henne. Hon hade med en imponerande energi hånglat, druckit och legat sig igenom en dokusåpa på sämsta sändningstid något år tidigare. Rickard hade följt programmet och även sparat tidningen med hennes utvik året efter. När hennes halvnakna kropp uppenbarade sig i lägenheten mittemot kunde han inte annat än att viska ett tyst halleluja. Först hade han inte sagt något till Klara men när han nästa kväll suttit bredvid henne i soffan och varken grymtat eller tagit fjärrkontrollen när Kobra börjat blev hon misstänksam. Då såg hon att det inte var tv:n han tittade på. På andra sidan gatan gick en tjej runt i minimala shorts och en sportbehå och pysslade. Gardiner lyste med sin frånvaro och belysningen var exceptionell. Dessutom låg rummen i lägenheten i fil. Deras egen Big Brother. Klaras blev sur. Dels över att han ohämmat stirrade på andra när hon satt bredvid. Men det argumentet hade han inte accepterat – hon tyckte ju att det var okej att han läste tidningar med