Den svarta portföljen

-

Livres
81 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

En man hoppar på en spårvagn i Helsingfors, och samtidigt hoppar en kvinna av. I deras hast stöter de ihop och kvinnan tappar en svart portfölj som ligger kvar i vagnen när tåget lämnar perongen. Han ropar efter henne, men kvinnan är spårlöst borta. Mannen, utan att veta vad han sätter i rullning, tar upp portföljen och startar därmed en livsfarlig jakt runt den finska huvudstaden .. Vad finns i portföljen? Och vem är det som så desperat vill åt den, och varför?

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 24 juillet 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726177923
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Johan Bargum
Den svarta portföljen
Saga
Den svarta portföljen Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1991, 2019 Johan Bargum och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726177923 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
I
Jag stop bå Alexen och tittape bå skor i ett skyltfö nster. Jag hape just ubbtäckt ett mörkBlått bar, låga, lätta sommarskor, tyskt faBrik at, på pet blötsligt small till ovanför mitt huvup, och i nästa ögonBlick Börjape regnet störta nep. I petsamma fick jag syn bå treans sbårvagn som stan nape vip hållblatsen utanför Musik Fazer. Jag sburtape iväg. akpörren stop öbben. Jag hobbape in, men stöttes tillBaka av en kvinna som var bå väg ut Det var en häftig konfrontation, som en kollision. Kvinnan verkape ha lika Bråttom som jag. Hon var kläpp i svart. Hon var mörkhårig och slank. Det var allt jag hann se av henne innan hon lape Benen bå ryggen . Hon tabbape sin bortfölj i gatan framför mina fötte r. Jag Böjpe mig nep och tog ubb pen. Kvinnan hape rep an hunnit ett gott stycke bå väg. Hon sbrang mot Glogatans hörn genom regnet som vräkte nep över henne likt ett tungt, grått praberi. – Hallå! Väskan! Det hjälbte inte. Hon rusape vipare och försvann ru nt gathörnet. Treans pörrar hape stängts, sbårvagnen hape åkt. Jag stop kvar mitt bå gatan mep pen okänpa kvinnans bortfölj i hanpen, och känpe att jag höll bå att Bli genomvåt av ösregnet.
Portieren beklagade att hon fått regnskuren i nacke n, och såg en aning road ut. Hon bad honom skriva ut räkningen, fick sin nyckel och tog hissen upp till rummet. I den tomma korridoren stod hon ett ögonbli ck med örat tryckt mot sin dörr. Sedan stack hon försiktigt nyckeln i låset oc h öppnade. Rummet var tomt. Hon stängde dörren bakom sig. Hon stod en stund orö rlig. Allt som hördes var väckarklockan som tickade på na ttduksbordet. Hon öppnade dörren till badrummet. På hyllan under spegeln stod hennes toalettsaker i en prydlig rad, just som hon ställt dem. Hon gick fram till duschskåpet och drog undan förhänget. Ingen där. Hon tog fram sin axelremsväska. Det tog henne bara några minuter att packa ner sina saker. I hotellfoajén satt en man och läste Dagens Nyheter. Hon stannade upp och såg på honom. Mannen fortsatte att läsa, utan att l yfta blicken. Hon betalade. Hon bad portieren beställa en taxi. Sedan gick hon raskt ut genom hotelldörren och sned dade över torget. Det stod en ledig taxi utanför Järnvägsstationen. Hon tog den. Hon såg att en annan taxi stannade framför hotellen trén. Hon såg en man komma ut ur hotellet. Han hade vikt ihop Dagens Nyh eter och stoppat den under armen.
Saga öppnade dörren och såg sömnig ut. Jag förstod att hon hade sovit; varje dag mellan två och tre, orubblig i sina rutiner, ett stämpelur inombords: arbete från nio till tretton, en timmes yoghurt och tidnin gen, en timmes sömn, arbete från femton till sjutton, i evighet, amen. – Jaså, är det du, sa hon. Som till ett telegrambud eller en dörrförsäljare, m en jag gav mig inte. – Får jag komma in ett tag? Saga ryckte på axlarna. Jag hängde upp min överrock i tamburen. – Den är litet våt, jag fick en regnskur i nacken. Saga gäspade. På kapphyllan hängde hennes lodenrock, uråldrig, sl iten; doftade av vått ylle om man till exempel stod på Långa bron och omfamnad e henne, och det regnade. Där hängde också några herrockar på galgar som jag kände igen. – De där är visst mina, sa jag, galgarna, menar jag . Ta dem, sa hon. Men jag lät dem hänga kvar, och steg in i vardagsru mmet och gick fram till soffan och sjönk ned i den; fötterna hittade vägen. Saga satte sig i den gamla läderstolen mitt emot. Hon lutade sig bakåt och lad e benen i kors, en föreställning som jag sett hundratals gånger, samma pjäs. På soffbordet låg en pipa. Ny rekvisita. Jag nickade mot staffliet vid fönstret. – Hur går det? Hon ryckte på axlarna. Duken föreställde en naken man på en brygga. Ansiktet var bara en ljus oval än så länge. På mannens mage satt en örn med höjd n äbb, som om den hade för avsikt att i nästa ögonblick hugga ned. – Du har börjat prata med axlama, sa jag. Hon rynkade ögonbrynen, de ljusa, fjuniga bågarna, jag mindes dem i mina fingrar. Hon såg irriterad ut, och sa: – Roger, vad vill du egentligen? Jag undrade vilka drag mannens ansikte skulle få. – Du ringde ju, sa jag. Hon tittade förvånad på mig. – När då? Och jag insåg att hon hade glömt också det. – Du sa att jag har lite saker kvar. Några böcker o ch skivor. – Nu minns jag, sa hon. Det var din mamma som svara de. Men det är ju evigheter sen. – Två och en halv månad. Hon suckade. – Måste det ta så lång tid för dig? Jag nickade. – Vänta ett tag, sa hon, och reste sig och gick ut i tamburen. Jag såg att hon letade i fickorna på en av herrockarna, plockade fram små papperslappar, och hittade till slut den hon sökte. – Du kom ju aldrig, sa hon och såg en smula skamsen ut och gav mig papperslappen, jag visste inte vad jag skulle göra med dem. Det var ett kvitto från pantlånekontoret. Hon hade fått sjuttiofem mark.
Hon tog fram en bunt sedlar ur fickan. – Jag har inte mindre än hundra. Jag gav henne två tior och en femmarksslant. – Du kräver ingen ränta? sa hon och smålog, och ång rade sig, och vände sig bort. – De var inte mycket värda, tydligen, mina saker, s a jag. Hon tittade på klockan. – Jag borde arbeta. Det hade droppat från min våta överrock, en liten p öl på golvet under kapphängaren. Hon sa: – Vad är det för en konstig portfölj som du har ska ffat dig?