Dyning

-

Livres
54 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Klara har till slut blivit mor, men hon tänker ofta tillbaka på sina ungdoms glada dagar som den där Klara som alla kände till men som ingen lyckades fånga. Världen myllrade av roliga karaktärer då. Robert som stack till Amerika för att finna lyckan, men som hittade något annat – något ännu bättre. Och den helt tokiga Susanna som inte lyckas skaka av sig sin förtjusning av karlar. Eller nöjesdirektören som stroppigt vankar fram i den lilla staden. Ja, livet kan vara ett äventyr, men Klara känner att den tiden är förbi. Men livet har en tendens att överraska en när man minst anar det.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 13 mai 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726140361
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Maj-Britt Eriksson
Dyning EN KRÖNIKA
Saga
Dyning Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1962, 2019 Maj-Britt Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726140361 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
DETVARITÖRNROSTIDEN, den tid det kan vara så vackert och stilla – och över fjärdarna ligger värmedis. Mor Klara satt på brygga. Att sitta på brygga en sån här sommarkväll, det är väl det finaste man kan tänka sig! Lufsa, den gamla hunden, var med – för det var hon alltid, och katta hölls kring dem, strök och krumbukta, satte sej sen till att kurra och spinna belåtet, slicka på tass och ta över huvet. Gubben Anton kom stigen efter nätgistorna. Han gick ut på den grå gistna gamla bryggan – man fick inte trampa fel, minsann – och satte sig bredvid mor Klara. Utanföre den lugna viken blåna fjärden i aftonen. På hällarna stod vitfågeln efter varann med huvet mot vind och solnedgång. Klara och Anton var lika varann – lika bruna av sol och vind och på något sätt var de besläktade, för det var de alla i den här trakten – och så hade de varit gifta i femti år. De hade hållits med hö sen bitti om morgonen. Slagit ut det redan volmade höet, ty det hade kommit så mycket regn. Ack, att det skulle bli sånt väder mitt i skörden. Mor Klara hade undrat hur Anton nu kunnat förarga Herran. Jo, de hade hållits med hö sen bitti om morgonen och hade lieranken direkt – i ryggen. De hade också skurit sältingbottnarna. Mor Klara med uppskörtad kjol hade gått i vatten och dy och ävja och med skära skurit den djupgröna sältingen. Fången låg hopbuntade på hällarna på Östra sida. De höga gräsen i strand vaja mjukt i vinddraget. Att sitta på brygga en sån här kväll! Vad fint gräset stod i skrevorna! Fint som en sky ... vad fint allt var ... hon strök över förklät och hunden maka in sitt huvud under hennes arm och hon smekte varligt Lufsa över huvet – de var bundna till varann, om man såg den ena, så var den andra inte långt borta. Klara småprata med Lufsa och katta en bit ifrån kisa med ögonen och spann en nyans högre. Kring grynnorna låg sjöfågeln med sina kullar. Svärtorna hade kommit i sjön med sina rufsiga och förvånade små. En och annan svärta hade lyckats få med ungar ur andras kullar – segla stolta iväg med en hel lång rad duniga ungar – och det var ett pip, kvitter och skrockande. Svalorna som vindiln över vass och vik. Sädesärlor trippa efter strandstenarna och vippa med stjärten. Ivriga talgoxar hölls kring brygga och bod med talrik barnskara, ungarna fjuniga och uppburrade i fjäderdräkten föreföll större än föräldrarna – och bara gapa efter mat, ihärdigt och efterhängset om ock inte såsom måsungarna på grynna, som med nerkört huvud buga och gnydde efter måsan som verka ganska led åt ungarna sina – vilka aldrig teg. Sävsångaren inne i vassens djup begynte litet försiktigt sitt kvintilerande, pröva med drill och löpningar inför nattens långa serenad. Dubbelbeckasin – tyllen – lät höra sitt ängsliga läte och mor Klara kom att tänka på predikant som skulle komma på söndag. Mor Klara och Anton småprata — med långa uppehåll mellan meningarna. De tala om predikant. Den förra de havit lät som en hes räv – tålde väl inte havsluften, eller hölls och prata för mycket. Predikanter och lärarfolk vet allting bättre än annat folk – måtro! Mor Klara hade seta med i missionshuset – varit med på möte, seta och titta hur olja sjönk i lamphusen. Varför mor Klara gick i missionshuset? Det skulle man göra! Det var Gudi behagligt – och litet sällskapsliv. En människa kunde behöva höra om synden – och om nåden. Synden skulle ha sitt straff. Sen kom nåden och välsignelsen. Det gällde att erkänna sina synder – så blev man
förlåten. Men allt tog sin tid. Ingen behövde fundera över vad synden är – alla visste väl när de handlat galet. Och alla handla galet nån gång — antingen man ville eller ej. Det var så, bara. Det behövde man inte fundera på. Men predikanter får lov att tala om det – vad skulle de annars tala om ... Men nog var det mycket man inte förstod. Den gången hon kom hem och småsyskonen var sin väg ... Den gången hon förlora Johan – var det ett straff för någon synd, må tro? Och att barnet dog – eller var det så att de inte längre skulle behöva gå här nere ... Men ingen kunde väl kalla ön en jämmerdal, en sån här kväll – åtminstone ... man ska inte fundera, man ska tro. Och det finns en mening i allt. Det var fint att sitta så här en stund på brygga och känna att man var trött i hela kroppen. Och ha katta kring sig som trampa och smekte och då och då försökte hyfsa till Lufsas ragg med sin sträva tunga – ett hopplöst företag, men viljan var god. Och solen sjönk och guldstofft låg över klipporna och sjöfågeln skrocka och koltrastarna sjöng. Näij, Gud var god och ville alla väl. Att det blev tokigt ibland rådde han väl inte för. Mor Klara strök tafatt Anton över handen och börja tala om ungdomsåren. Det återkom hon alltid till nu för tiden.