Flicka i skärgård

-

Livres
56 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

En ung kvinna tillbringar våren och sommaren med att ro runt bland vikar och skär i en vacker skärgård. Hon umgås med vänner, älskare och med sig själv. Hon utvecklas och i samband med naturen blir hon till den unga kvinna hon var menad att bli. Men saker händer i hennes liv som tvingar henne att fatta beslut hon egentligen inte vill fatta. Men naturen, skönheten och skärgården finns alltid där för henne, och kanske är det den hon slutligen kommer att söka sin tröst hos ... Flicka i skärgård är en drömsk, vacker roman om en av Sveriges absolut vackraste och mest mytomspunna platser: skärgården utanför Stockholm.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 27 mai 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726140446
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Maj-Britt Eriksson
Flicka i skärgård
Saga
Flicka i skärgård Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1944, 2019 Maj-Britt Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726140446 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
SEN VÅR
»Skåda, skåda hur det våras. Snön har smultit, se och märk. Än en gång skall vi bedåras av de gamla underverk».
Men man längtar efter värme! Den här tiden, då människor kniper hop ansiktena grimaserande i det starka och ovana solljuset, är det otäckt med kyla. Luften är skarp och folk tydligt blåfrusna. Mörker och kyla hör hop. Det är liksom en mer ombonad köld, då det samtidigt är mörkt. Man fryser än mer, då man ser ungt folk våreklärerade. Man bör inte byta kläder efter almanack utan efter klimat. Alla människor flyttar till städer och väl där är det första de sparar till en stuga. Ganska egendomligt! Men så här års vill man kunna sitta på stugtrappan, äss man har någon, och känna solvärmen, och kisse, äss man också har någon, skall kura på trappsteget, kisa mot solen, maka sig till rätta, vika in framtassarna och kurra. Hönsen skall sprätta på lagårdsbacken och skrocka — skrocka ska de! Det skall vara varmt i luften och man vänder, såsom även de små blåsipporna göra, ansiktet mot solen. Litet takdropp efter skuren, som kommit jorden att dofta, och ingen vind helst — om det skall vara någon, så endast en mycket lätt får svepa runt stugknuten och luften skall ha en biton av utsprättad dynga från åkrarna och sötaktigt snösmältningsvatten. Det kan gärna komma en doft av nybakat bröd från köket och röken från en brinnande rishög ger precis de där lyckliga vårkänslorna. Så borde det vara. Men så är det inte. Man går troget i päls på stans gator och tänker att snart tar värmen slut i elementen. Allt är sent i år. Men hästhoven lyser efter dikesrenen och vårlöken har kommit. Kvällarna är blå och skimret över åkrar och träd. Undra på om det blir dikter till om våren. När man ser alla blåsippor under björk- och hasselhängen i södersluttningarna, då kan man förlåta mycket i den vägen. I dag, i lä för den isiga vinden, brände solen. Det porlade i dikena och luktade tjära från sjön och arton vildgäss flög i två plogformationer norrut. Folk börjar rusta sina båtar på varven. Och får värk i ryggen av det ovana pysslet. En båtskrapa är nog bra. Men ett sönderslaget buteljglas är bättre. Jag har hittat på det själv. Sen är det trevligt att sitta på upp- och nervända tunnor och äta smörgås och dricka pilsner och torka händerna på snickarbyxorna. Man får lätt vanor. Ja, vad det är trevligt. Då båten är färdig och sjösatt, dröjer det inte länge, innan de lyckliga dygn man får tillbringa i den, är inne. Att segla dit vinden blåser, styra in i en okänd vik på kvällen, gå upp i vind med fladdrande segel, springa föröver och lägga ankaret, lossa på fallen och låta seglen gå i däck. Beslå som hastigast, så mycket att de inte komma i sjön. Gå i land på den öde ön. Traska runt i stränderna och se efter strandvrak. Hoppa barfota från stenblock till stenblock och känna solvärmen, graniten magasinerat under dagen. Plocka några bär och stoppa i mun. Se hur pass djupt det är i vikarna. Komma på ett gammalt övergivet ejderbo under en enrisbuske och tänka; vilket göra att få dunet fritt från barr och kvist. Man lyfter upp det litet och känner hur lätt det är. De gamla bultade ejderdun rent.
Man klättrar upp på det högsta berget och sätter sig med hakan mot knäna och armarna om benen och ser över skärgården och ut mot en obruten horisont. Hav och fågelträck, pors och unga björkar blandar sina dofter. I luften klungor av mott, som rör sig i någon sorts dans upp och ner. Det är mycket mygg i hjortronkärr och bland kryp-enar och de är blodtörstiga. Himlen välver gammelrosa i solnedgången och båten nere i viken ser liten ut. Havet är tyst och disigt. Man håller andan och lyssnar — vill höra havet. Men hör bara myggens späda och envisa röst. — En sädesärla vippar kring litet ängsligt. Hon har bo i närheten. Och det är sent, hon vill hem, men vågar inte. Och man reser sig och tassar nerför berget. Man huttrar litet och tar för att bli varm väldiga skutt (i eget tycke) från klippa till klippa. Man är barfota och utkobbarna vimlar av svart huggorm, som är särskilt giftig. Ormar är kallblodiga och jagar således på natten och man vill inte sätta foten annat än där man kan se själva berget. Otäckt med orm. Det är mycket snår och kompakt krypen och i den gröna mossan, där hönsbäret och hjortronblommen lyser vita, sjunker man till knäna. Äntligen nere vid stranden! Man tar sig ombord. Tänder spritköket och kokar något. Rör sig hela tiden tyst och lyssnar omedvetet. Rymden är som en stor klocka utan kläpp. Så småningom kryper man ner i den lilla ruffen och kojar. Ligger och lyssnar. Fallen klapprar mot masten i en svag nattbris. Klapperiklappklapp. Gluckerigluckgluck, säger vågorna mot båten. Små vågor, som, om det vore sol, skulle skimra och spela i de fernissade borden. Man slumrar. — Vaknar och lyssnar. Bestämt har vinden vänt! Man kikar upp i kappluckan. Nej då — lika fint! Om han skulle bli ostlig är det bäst se till att komma ur viken kvickt. Den är för trång att kryssa i. Man blir stående en stund i kappluckan. Det är skumt. Men i nordost är himlen ljus som i solnedgången hela den korta natten. Det blir inte mörkare, än man kan se över relingen, hur tångskogen där nere i djupet sakta sugs från och till av dyningen. En blommande rönn lyser bland martallen på udden. En mås vaknar. Skriker i det den springer några steg med lyfta vingar över hällen. En granne tar vid. Så vaknar de allihop. Det skimrar av vita vingar i ljusdunklet. Skriket stiger och sjunker. De flyger en runda. Slå ner igen på samma ställe. Oron lägger sig — men än en stund kan man höra en och annan mås yttra sin mening om ditt och datt. Det är fuktigt. Stark dagg välver som hinna över båten. Det droppar från bommen. Man är sömnig. Det hettar i skinnet och man känner en aning frossa — solade nog för mycket i går. Man ålar ner i kojen igen. Stoppar om filten ordentligt och brer sedan ett gammalt segel över det hela — så där ja! Om det sen inte vore så förbaskat med mygg! — — — Sådant skulle man kunna tänka, när man skrapar båt. Men man tänker inte alls. Bara skrapar. Om ock inte så länge. Det där att vara snickare. Det är elementärt. Det är som om styrka flöt från träet in i fingrarna. Det måste vara en glädje att kunna tillverka saker och ting. — Och det är stimulerande med trävirke och tåg och tjära.