Från skären

-

Livres
58 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Få författare har med lika stor värme och ömhet skildrat den stockholmska skärgården som Maj-Britt Eriksson. I den här samlingen berättelser får vi återigen stifta bekantskap med områdets mustiga berättare. Erik har en hel del trista sanningar att säga om tillvaron, men när han minst anar det kommer hans attityd bita honom i baken! Hilding som själv inte begriper sig på sina upplevelser, men som gärna delar med sig av dem –upplevelser som snart visar sig ha en övernaturlig förklaring. Ida, den närmast nittio år gamla gumman, som lever ett ensligt liv men som har en hel del burleska berättelser att dela med sig av från sitt förflutna ...

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 08 avril 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726140385
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Maj-Britt Eriksson
Från skären
Saga
Från skären Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1958, 2019 Maj-Britt Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726140385 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
Vinter
»Bedrövat är mitt blod; var bok jag läst till pärmen. Fly! Fly dit ut en gång! Jag vet att fågelsvärmen av vilt och okänt skum berusar sig i skyn . . .»
En kulen kväll. Jag stod med hund och ryggsäck och väntade på fiskebåten, som skulle föra oss över ett vatten svart som Karons, föra oss på omvägar där vattnet än går öppet. Det är liksom ett materialiserat mörker uttänjt över vatten och öar — en vindens resonansbotten, ett snäckans rum. Mellan drivande låga skyar stjärnljusets glisande nålsegg. Svårt att få varmt i en utkyld stuga. Jag eldade både i spis och kamin och den elektriska kaminen stod också på. Så ringde telefonen. Det var Sigrid. Hon undrade om jag ville komma över och ligga hos dem i natt! Jag tackade, det vore dock skönt att få sova utan att skallra tänder. Jag knallade iväg med Toyen i hälarna. Vi tog vägen över den stora vassen, som nu står torr och viftar med enstaka vippor i vinden, som rasslar genom vassen ut över den isbelagda fjärden. Det kalla döda månskenet med markerade skuggor. Vassen i förgrunden, martall på udden och därbortom den ödsliga fjärden avbruten av några vita grundknallar. Det blåste och fin pudersnö lyftes i lätta stråk över den blå glittrande skaren. Det lyste ur fönstren hos Sigrids, varmt och hemtrevligt. Vi drack kaffe i köket och satt en stund och pratade. I kammarn var bäddat åt mig med spetslakan. Toy hade fått en mjuk kudde på golvet. Han såg litet fundersamt på mig, som: ska vi stanna här? — Gå och lägg dig, lilla bubben, sa jag och kröp ner i sängen och sjönk en halv famn i ejderdunsbolster, blåste ut ljuset — mellan blomkrukorna i fönstret så mycket stjärnor! Att vara här — långt bort från stan och allt som hänger samman med den — frid det är. Fram på natten väckte Toy mig genom att upprepade gånger lägga huvudet mot min kudde. När han väl fått mig vaken, gick han över golvet mot dörren och tillbaka till mig och så åter till dörren. Tydligt och klart. Inget annat att göra än gå upp. Öppnade tyst dörren ut till köket och så ut i farstun och släppte ut jycken. På förstubron — handen fastnade segt i järnräcket, köld. Det var grönkallt på himlen. Toyen försvann där ute i snön nånstans. Jag stängde dörren och gick tillbaks till den varma sängen. Efter en stund kilade jag upp igen och gläntade på dörren och lockade. Visslade sakta för att inte störa Sigrids och Hjalmars sömn. Men den var nog för tung för att störas av mina lock. Toy stod nedanför trappan. Och där stod han. Han ville inte gå upp. Jag sprang barfota ner till honom — men han ville inte, rörde bara sakta och urskuldande på svansen, lyfte bedjande upp framtassen. Vad göra? Han ville inte. Ja, han trivs inte borta . . . Jag kilade in i stugan igen och klädde mig i stearinljusets sken. Pjäxorna mastiga att dra på för alla sockors skull. Att lämna en varm skön säng, när man helst bara vill sova och klockan är två på natten och det är över tjugu grader kallt ute! Jag drog mössan ner över öronen och tog på vantarna — tyst på tå smög jag ut. Man går stumt i pjäxor, när man skall röra sig tyst. Snön skrek under fotsulorna. En lutande måne i nedan över orörliga tallar. Stjärnklart, så stjärnklart det kan bli en kall natt i februari. Det var alldeles stilla.
Jag gick neråt byn. För Toyen tog den vägen och jag följde efter. Men det borde väl ha varit tvärsom. Stugorna, tysta, sovande — döda med svarta rutor speglande månljuset. Snötäcket gnistrade i samma färgton som månen. Vi kom ner till sjön. Jag klängde upp på en kullstjälpt öka i strand. Såg över de snöhöljda överisade bryggorna ut över fjärden. När jag skärpte hörseln, hörde jag en båt långt inne på andra sidan Nämdöfjärd vrånga genom isen. Det var så tyst, så stilla — snökristaller glimrade i månljuset, kallt, så kallt allt . . . och så långt ifrån. De höga alarna ner mot sjön som rök mot skyns stjärnfrost. Det var värkande kallt, men det brydde jag mig inte om — jag kände en sorgsen glädje. Toyen kom rusande mot mig, hoppade och nafsade lekfullt efter mina vantar — han var ivrig, hade grävt djupa gropar i den hårda skarsnön och tycktes helt stimulerad och upplivad och var ett enda: kom och lek! Och den frusna stofilan måste ryckas med av hans impulsiva hejighet. Han är reserverad i andras sällskap, tillsammans är vi mer ohämmade. Jag kavade ner från båtbottnen, där jag väl annars frusit fast. Travade iväg. Toy tog ledningen. Han ville inte upp till Sigrids stuga utan slog in på stigen över Måsängen. Skaren bar och vi gick tvärs över ängarna. Torra döda gräs stod här och där upp ur skaren — ett utsökt etsningsmotiv. Maries lada låg och tryckte under berget — det spökar där. Det gör det! Och i hålvägen var snön bortsopad av all vind som varit. Och så kom vi hem till oss, till vår utkylda stuga. Vi traskade in. Det var inget val. Elektriska kaminen gjorde så gott den kunde, men trängde dock inte undan muren av kyla. Toyen gick direkt till sin egen kudde och la sig, sen han krafsat och vänt runt några tag. Han bligade på mig med ett öga och slog litet med svansen — nu äntligen hade det blivit någon ordning, menade han väl för även om det var kallt så var vi ju hemma! Jag la på honom all gammal lump jag hittade och överst bredde jag ett storsegel, som legat på golvet i garderoben, ställde den elektriska kaminen bredvid och kröp så i säng under iskalla täcken och filtar. På morgonen ringde Sigrid. — Är du hemma?! Vi har gått och smugit, för vi trodde du sov så länge. Och jag har bakat och varit inne med kaffebricka och så var det ingen där!!! Åh, dessa situationer! Vad svarar man? På all vänlighet, även förtörnad sådan. Man blir generad och kan inte förklara. För det är ju svårt. Man skyndar ut och traskar på. I dagsljuset står stugorna på skäret så påtagliga — så fruset fuktiga, så tärt rödfärgade mot snön. Här ute där det nästan jämt blåser och där det inte finns lä nånstans — och veklingen längtar efter ett hett bad och en varm vädrad stuga. Jag fick kaffe och dopp och påtår och tretår hos Sigrid och efter enlångstund kände man sig förlåten.