Hedonisten

-

Livres
148 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

En seriemördare härjar fritt, ett monster med total brist på empati som njuter av att höra kvinnor lida. En Hedonist. Kriminalkommissarie Per Karlsson leder rikspolisens nya seriemordsgrupp RKMS. Men arbetet går långt ifrån smidigt när olika generationer av poliser måste arbeta tillsammans över regiongränserna. Under tiden fortsätter kvinnor att dö medan mördaren fortsätter att leva ut sina fantasier.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 25 mars 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726170351
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème

Michael Swidén
Hedonisten

SagaH e d o n i s t e n
Copyright © 2016, 2019 Michael Swidén och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og
Ringhof A/S Copenhagen
All rights reserved
ISBN: 9788726170351

1. E-boksutgåva, 2019
Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får
enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen1
Fredag kväll den 12 juni. Nybakade polisen Ewa Sidenhjelm hade precis stängt sin ytterdörr till
sin stora tvåa på Södermalm, när hon hörde hur parketten knakade till inne i vardagsrummet.
Jaha, är Patrik redan hemma, tänkte hon. Patrik som var hennes sambo sedan ett halvår tillbaka
och som just nu befann sig på en tjänsteresa i USA, och skulle därför inte komma hem förrän
om två dagar.
Direkt i hallen förnam hon en doft av ett rakvatten som hon inte riktigt kände igen. Det var
något som inte riktigt stämde, och dessutom var alla lampor släckta. Beslutsamt klev hon
tillbaka ut i gången och började låsa, då dörren plötsligt for upp och träffade henne rakt i
ansiktet. Det krasade till när näsbenet förmodligen gick av och smärtan blev omedelbar.
Ewa reagerade instinktivt som hon hade lärt sig på polis- högskolan. Hon tog ett distinkt
steg bakåt och parerade det hårda slaget som hade närmat sig hennes högra tinning. Ett avlångt
metallföremål blänkte till i skenet av ett blinkande lysrör, när ännu ett kraftigt slag kom. Hon
ignorerade smärtan från slaget som hade träffat hennes högra underarm, vilken nu var helt
obrukbar. Sedan kände hon vinddraget från ytterligare en slagserie från förövaren, vilka
missade precis med en hårsmån. Med misstänkt knäckt näsa och bruten arm stod hon med
ryggen mot sin grannes dörr. Samtidigt som blodet droppade kraftigt från Ewas näsa, kände
hon hur grannens dörr var på väg att öppnas bakom henne.
”Ring 112, kalla på polis” skrek Ewa. Snabbt stängdes dörren och Ewa hörde hur grannen
låste. Samtidigt attackerades hon på nytt av förövaren och först nu såg hon att han hade en svart
rånarluva på sig. Genom luvan kunde hon se ett par mörkbruna ögon som stirrade rakt in i
hennes jadegröna ögon. Plötsligt stannade han till mitt i utfallet och började skratta.
”Ja du Ewa, då möts vi igen”
”Vem fan är du, vad gör du i min lägenhet?” skrek Ewa?”
”Hm, förstår du inte det?”, sade den maskerade med dov röst.

Fem sekunder hann gå, och på den sjätte tog Ewa två snabba steg framåt och satte in en
kraftfull axeltackling med sin friska sida. Den obalanserade maskerade mannen som nyss
hånfullt hade proklamerat sitt hot, hann bara med att stöna fram en svordom, när hela hans
kroppstyngd slog emot trapphusets ledstång.
Han snubblade till på det översta trappsteget och föll handlöst baklänges nedför trapporna.
Till slut landade han tungt på rygg, samtidigt som hans tre kilos tunga huvud slog i det nedersta
trappstegets kant. Ljudet som uppstod när den översta delen av skallen knäcktes, lät som när en
kokosnöt föll ned i marken från toppen av en kokospalm. Nu låg han helt orörlig och det
tjocka mörkröda blodet rann sakta nedför trappstegen. Små fontäner pumpade ut det sista där
masken nyss hade suttit.
Hjärnsubstans i små klumpar rann ut ur det nykläckta kraniet. Efter två minuter skälvde
plötsligt mannen till och hela kropps- hyddan rullade ner på plattformen mellan de båda
våningsplanen. Ewa såg att spasmerna helt hade upphört. Den sista gnistan av liv hade flytt
kroppen, som numera bara var ett tomt skal. Allt hade gått väldigt snabbt och nu stod hon där
med halvöppen mun och skakiga ben. Hennes puls var ännu skyhög men andningen hade lugnat
ner sig betydligt. Först efter några minuter började adrenalinpåslaget att avta, och efter
ytterligare ett par, kände hon plötsligt av de skador som hon hade ådragit sig i det brutala
överfallet. Ewa tittade ner på sin nyligen inköpta sommarklänning från Filippa K, vilken nu var
helt nedblodad och förstörd. Utanför hörde hon hur sirenerna närmade sig. Grannarna hade
ringt polisen. Bra, tänkte hon. Grannen Anna, 85 år som hade följt hela dramat genom sitttitthål, kom ut från sin lägenhet.
”Kära lilla barn, som du ser ut”, sade hon förtvivlat.2
Kriminalkommissarie Per Karlsson vid Våldsroteln i Stockholm hade fått telefonsamtalet
klockan 23,52. Nyvaken som han var hade han hoppat i sina kläder och snabbt köpt med sig en
kaffe latte nere på Seven Eleven på hörnet Blekingegatan, Götgatan. Det låg bara fem hundra
meter runt hörnet från Blekingegatan 26 B, där han själv bodde nuförtiden. Helt planenligt
hade han redan lagt sig 21.00 denna fredagskväll, då den senaste månadens jobbnätter hade
tagit ut sin rätt. Tyvärr så hade det bara blivit två timmars sömn även i natt. Per visste att sådant
satte sina spår. Av lång erfarenhet visste han också att sömn inte var något man kunde sova
ikapp. Per och hans kollega, Kriminalinspektör Sven Asp hade spanat på en antikbutik på
Birger Jarlsgatan, där man hade misstänkt knarkförsäljning. Ibland fick de hoppa in på sådana
uppdrag, fast de normalt sett inte jobbade med knarkspan. Det var nämligen semestertider i
storstan, och då fick de helt enkelt rycka in där de behövdes som mest.
Spaningen var nu avslutad och Per hade haft planer på att sova de två närmsta dygnen, för så
förbannat trött var han. Ledigheten skulle bli den första på flera månader kändes det som. Det
hade tagit Sven tio minuter att hämta upp Per, som precis hade druckit ur sitt kaffe. Han
slängde pappersmuggen med den röd, grön, gula logotypen i närmaste papperskorg, som råkade
vara en stor grön med en ”Håll Sverige Rent” klisterlapp fastsatt på sig. Fanns de fortfarande,
tänkte Per. Tack vare kaffet kände han sig nu betydligt mer vaken än för en kvart sedan.
”Jaha”, sade Sven när Per satte sig i bilen. Ledigheten blev kort.
”Fan Sven det är ju en polis som har blivit skadad”, sade Per. Klart som korvspad att vi
ställer upp.
”Ja sova får man väl göra när man är död”, sade Sven nyvaket.

De närmade sig nu Bastugatan 11, en brottsplats som bara låg några kvarter bort. Först fick de
ta Söderledstunneln och svänga in vid Hornsgatan nere vid Södra Mälarstrand. På plats var
redan Hans Kretin, obducent och rättsteknikern som alla kallade för Debet & Kredit.
Som en Dr Jekyll & Mr Hyde visste de aldrig riktigt var de hade honom. Hans humör kunde
vara rena dynamiten. Det var ett rätt blodigt jobb han hade, så de flesta lät det bero. Debet stod
för att han var en noggrann rättstekniker och petig som få. Det var bra, tyckte Per. De kunde
alltid lita på det Hans och hans team levererade, och bevisen, de höll för det mesta med 99
procents säkerhet i en domstolsförhandling. Den sista tiden hade nog den siffran tyvärr gått ner
till åttio procent, vilket oroade Per.
Hans skulle visserligen gå i pension nästa år, så han lät det bero. Kredit var för att han var
så förbannat snål. En gång skulle de köpa med fikabröd till kontoret. Det var Pers tur att köpa,
och det hade fattats fem kronor. Hans hade då fått lägga ut, och han hade gjort det under
protest. Två veckor senare hade Hans gått fram till Per vid en brottsplats, och påpekat att han
skulle vilja ha den där femman som Per var skyldig honom. Ända sedan dess hade han fått sitt
dubbla öknamn Debet & Kredit.
”Hej på er”, sade Hans mjukt. Skönt, tänkte Per. Antagligen hade han fått sig ett under
fredagskvällen.
”Vad har hänt här då”, frågade Per. Jag fick ett samtal från det inre nattbefälet om att det var
en kollega som hade blivit överfallen.”Ja”, sade Hans. Det är Ewa Sidenhjelm, en av våra nya
poliser för i år. Ja den tjejen kunde minsann ta vara på sig själv. Den dubiöse är således numera
en död misstänkt.
”Hm”, tänkte Per. Hur fan kan man vara misstänkt om man är död. Det var något han
verkligen inte tänkte säga, då rättsteknikern visade sig vara på ett förträffligt humör.”Fan vad ni var sena då. Vi på rättstekniska fick larmet redan för fyrtio minuter sedan”, sade
Hans retligt. Ni skulle väl förstås ha kaffe i er först, om jag känner er rätt.
”Var är Ewa”, sade Sven lite kort.
”Ja hon sitter där inne om ni vill prata med henne”, sade Hans.
”Ja det är väl därför vi är här”, sade Sven och blinkade till Per.”Vi satte Ewa inne hos
hennes granne Anna. En äldre dam på runt åttio skulle jag gissa. Går ni in dit får ni säkert
kaffe”, sade Hans. Vi har redan spärrat av hela gången, plus Ewas lägenhet. Ja den går mina
tekniker igenom just nu. Förövaren verkar ha befunnit sig i hennes lägenhet när Ewa kom hem
runt 23.30 tiden ikväll. Ja hon får berätta själv. Ni får göra ett snabbt förhör, då ambulansen är
här vilken minut som helst, avslutade Hans.3
Väl inne hos Anna kom de in i ett gammaldags, sobert och ombonat kök. Gardinerna som var
storblommiga, hade en sådan där gammal- dags spets som avslutning. En ljust beige
krackelerad glasplafond satt i taket, och framför köksfönstret stod ett bastant bord med fyra
stolar i furu. Det luktade nybryggt kaffe i hela lägenheten, så där som det brukade göra hemma
hos äldre.
I det svaga skenet av spisfläktens belysning såg Per och Sven hur en blodig och illa
medtagen Ewa Sidenhjelm satt. Hon grät inte, men Per såg på de snart intorkade tårarna på
kinderna att hon nyss hade gjort det. Armen vilade i en mitella och näsan hade en stor
plåsterlapp som fixerade den på plats. En av rättsteknikerna som följt med Hans var också utbildad
undersköterska och hade hjälpt Ewa med de första akuta åtgärderna.
”Jaha, vad har hänt här då?”, sade Per.

Ewa berättade om händelseförloppet för Sven och Per, som båda blev häpna över hennes
handlingskraft. En sådan liten späd tjej kan nog mer än vad man tror, tänkte Per.
”Ja nu måste du snabbt till sjukhuset och bli grundligt omplåstrad, ambulansen är här om
fem minuter meddelade Hans nyss”, sade Sven.
”Vi kommer till dig på sjukhuset på måndag om du fortfarande ligger kvar. Då får vi prata
lite mer med dig. Den här gången har vi bara några korta frågor”, sade Per.
”Kände du förövaren”, frågade Sven.
”Jag vet inte”, sade Ewa. Tog aldrig av honom masken. Visserligen hann jag se att den hade
glidit av, och det var alldeles för mycket blod och dålig belysning för att jag skulle kunna se
några ansiktsdrag. Lysrören i gången har varit dåliga i flera veckor, så ljuset är inte det bästa.
Sven tog fram sin mobiltelefon och visade bilden han nyss hade tagit nere i trappuppgången.
”Är det här någon du känner igen?”
”Men gud, det är ju Jens Sjögren. Min gamla klasskamrat från Polishögskolan”, sade hon
och grimaserade över smärtan i sin arm.”Tror ni han skulle döda mig?” sade hon förvånat och
lade handen för munnen samtidigt som hennes ögon spärrades upp.
”Vad tror du att han gjorde i din lägenhet? Han har visst rotat runt rejält därinne”, sade
Sven.
”Nej, jag har faktiskt inte en aning”, sade Ewa med ett förvånat ansiktsuttryck.
”Nu får teknikerna gå igenom den ordentligt. Det kommer säkert ta några timmar i natt, så
du bör nog hålla dig borta härifrån i minst ett dygn”, sade Sven.
”Har du någonstans att bo tills de är klara? Om du av en händelse får komma hem redan
ikväll”, frågade Per.
”Ja i så fall kan jag ju alltid bo hos min syster Gunilla”, sade Ewa.
”Vad bra, men du kan nog kallt räkna med att du blir kvar några dagar på sjukhuset”, sade
Sven lite försiktigt, samtidigt som han rättade till glasögonen som hade hamnat lite snett.
”Ja det förstår jag”, sade Ewa och skruvade lite på sig.
”Nu får du vila upp dig i några dagar, så dyker vi nog upp redan på måndag. Vi ringer och
checkar av med dig först”, sade Per.
”Hej då med dig, och krya på dig nu”, sade Sven och Per. Ambulansen hade kommit och
Ewa gick ut för egen maskin, hon ville absolut inte bli buren. Plötsligt vacklade hon till en
aning, men rätade upp sig igen. Varsamt ledde ambulanspersonalen henne fram till en bår som
de hade fällt upp. Försiktigt spändes hon fast och hennes arm lades i ett vilsamt läge. Där låg
deras kollega med en gul landstingsfilt över sig. Hon ser så liten ut där hon ligger, tänkte Perför sig själv. Tyvärr hade han allt för ofta sett stora starka poliser som plötsligt hade krympt till
små tillintetgjorda figurer. Detta gällde i alla fall av tillbud. Vi människor är allt bra
oskyddade, tänkte han.

Natten var på väg att slå över till morgon. En kall nattbris drog in över ett sömnigt Stockholm.
Det verkade bli ännu en kylig natt för årstiden. Sverige hade fått en regnig inledning på
sommaren igen, och Per funderade allvarligt på om det skulle bli en riktig sommar i år. De
senaste tio årens midsommarfirande hade ur vädersynpunkt varit rena katastrofen. Per mindes
de varma och fina somrarna som grabb, då det alltid regnade i slutet av augusti. Under hela
juni, juli och augusti var det alltid fint väder med högsommarvärme. I hur många år hade det
dåliga vädret egentligen hållit i sig, tänkte Per. Det var länge sedan de hade haft en riktigt bra
sommar. Han mindes inte ens året.
Sven och Per samlade ihop sina tankar för kvällen. Det var än en gång dags att åka hem mitt
i natten, för att få sig lite välförtjänt nattsömn. Sven hade för länge sedan tappat räkningen på
hur många gånger han hade blivit väckt mitt i natten i tjänsten. Skurkarna, ja de skulle väl inte
hålla sig lugna bara för att han ville sova. Det var alltid svårt att somna om igen efter en
nattutryckning. Därför hade Sven börjat ta sömntabletter för fem år sedan, vilket han skulle få
göra även i natt, allt för att få sova lite innan klockan ringde vid 06.30. Att missa några timmar
lite då och då hade med åren börjat ta på krafterna. Han var inte tjugofem år längre, och hans
fru hade börjat tycka att det var jobbigt. Det störde ju även hennes nattsömn, hade hon sagt.
Det hade de löst smärtfritt tyckte de. Nämligen när Sven hade jouren, sov han alltid i ett av
deras två gästrum, vilket nuförtiden skedde allt för ofta. Helgerna var numera helt fridlysta
hemma hos familjen Asp. Då sov de där de skulle, och det hade ju sina klara fördelar, tyckte
Sven.
”Ja du Per”, sade Sven. Fan vilken tur den tjejen hade. Det kunde lika gärna ha varit Ewa i
likbilen som nyss körde iväg.
”Tur var väl det”, avslutade Per.

Överfallet hade löst sig av sig själv den här gången. Det fanns ingen förövare att förhöra.
Direkt på måndag skulle de ta reda på vad som hade fått Jens att göra inbrott hos Ewa. Vem var
Jens Sjögren egentligen? Vad hade han letat efter i hennes lägenhet? Hade planen varit att döda
Ewa, eller hade han bara blivit överraskad av hennes för tidiga hemgång?4
Väl hemma i lägenheten blev Per sittandes framför teveapparaten. Som vanligt var det något
lättsamt lekprogram. Det var inte mycket av värde i dagens teveunderhållning, tyckte han. Folk
sprang mest omkring och lekte. Var det inte gladiatorer, så var det fjantiga kändisar som
försökte gissa rätt musik. Det var sällan det gav någon i utbyte. Men det var väl inte meningen
att man skulle tänka, så han stängde av teven.
Klockan hade för länge sedan passerat midnatt så det var redan lördag. Per tittade ut genom
fönstret och såg att det hade börjat regna igen. Inte nu igen, tänkte han dystert. Vädret
påverkade hans humör extremt mycket nuförtiden och det hade blivit värre med åren, men med
lite regn utanför skulle han somna gott, det visste han. Per minns sin barndoms tältäventyr, då
han och några barndomskamrater hade sovit över på Pers föräldrars gräsmatta hemma i
trädgården. Med varsin enkel sovsäck och gummimadrass hade de legat där i ösregnet. Utanför
hade det smattrat så där gott på tältduken, minns han. Han hade lånat sin pappas vita ficklampa
med en sådan där röd magnet på. Där inuti sovsäcken hade han läst Fantomen och X-man
nästan hela natten tills han till slut hade somnat av det sövande regnsmattret.
Det var ett bra tag sedan de hade fått lite sol och värme i Sverige, tänkte han när han var på
väg in i badrummet för att borsta tänderna. Skulle den här sommaren även bli som den förra, ja
då fick det bli en utlandsresa i september. Enda kruxet var väl att han var så förbannat ensam,
så han skulle få åka alldeles själv. Det skulle inte bli några problem, trodde han. Kanske kunde
det bli skönt att göra precis som han ville för en gångs skull. Han och exet hade alltid åkt till
Gran Canaria, så dit ville han inte igen, då det mest skulle påminna honom om hur de hade haft
det där. Det hade alltid varit Sandra som hade styrt och ställt på alla deras semestrar. Det skulle
få bli Grekland i så fall. På en lugn och liten ö helst. Sitta på en pittoreskt liten restaurang med
inhemsk meny och bara njuta. Äta den mat grekerna åt, inte från turistmenyn. Han hade hört att
grekerna hade olika prislistor för turister och infödda. Det var väl säkert så på varenda turistort
i världen hade han förstått. Per som nu hade fått på tandkräm, lyfte locket på toalettstolen och
satte sig för att urinera och borsta tänderna.
Där på toasitsen bestämde han sig för att den här sommaren skulle han gå in och beställa en
resa. Som den optimist han var, ville han först avvakta. Kanske skulle sommaren komma i alla
fall. Per som nu var rejält genomtrött, kände att han omedelbart behövde sova. Så han reste på
sig och spolade. Sköljde av sin tandborste och tvättade slutligen händerna innan han gick ut i
hallen och de tio stegen fram till sovrummet och hans säng. Senare idag skulle han på
födelsekalas hos sin exfru Sandra. Deras son Emil fyllde femton år idag. Byxmyndig då, hade
Per tänkt direkt, och skrattat för sig själv. Han som nyss hade bytt blöjor på honom.5
Vad skulle sonen få i födelsedagspresent? Vad ger man en femtonårig kille som redan har det
mesta? För några månader sedan hade Per fått några hintar från Emil att han alltid hade önskat
sig en moped.
När Per hade tagit upp det som förslag för några veckor sedan, hade Sandra bråkat om det.
Hon ville absolut inte att Emil skulle åka omkring på en moped, det var ju så förbannat farligt
hade hon sagt. Någon vecka innan deras samtal hade hon läst i Dagens Nyheter om en kille som
hade stilat för några tjejer med att stegra sin moped. Killen hade vält bakåt och slagit huvudet i
asfalten. Då han inte hade haft hjälm hade han såklart dött. I nästa andetag hade hon nämnt en
olycka mitt i Vasastaden. Där hade en lastbil trängt omkull en mopedist som olyckligtvis hade
glidit in under lastbilen och blivit överkörd. Även det med dödlig utgång.
Per hade argumenterat för en moped ändå, och sagt att olyckor kan hända alla oavsett om
man kör moped, går eller kör bil. Det hade slutat med att Sandra till slut hade blivit övertalad.
Det var bara en av flera anledningar till att de var skilda, att de aldrig kom överens om något.
Det hade varit så redan tio år innan skilsmässan, och det var bara en liten del i deras större
problem.
De hade slutat kommunicera helt och hållet de sista åren. Det hade kulminerat med att Per
hade legat på soffan de sista två åren. Sex hade de slutat helt med. De känslorna och den tillit
som krävdes för att ha ett fungerande samliv, hade inte existerat under en väldigt lång tid.
Sedan fylldes det på med att de inte orkade se eller höra varandras argumentationer längre.
Äktenskapet hade varit över för länge sedan. Till slut hade Per flyttat ut för gott. Det var det
bästa han hade gjort på en herrans massa år, hade han känt. Det som också var ironiskt, var att
Sandra hade känt exakt likadant. När de så småningom hade beslutat sig för skilsmässa, ja då
var de äntligen överens om något, vilket inte hade skett särskilt många gånger under deras år
tillsammans.
Väl stationerad i en egen lägenhet hade det inte dröjt så länge förrän Pers gnagande ångest
hade försvunnit. Allt gnat, och alla bråk som han numera slapp, hade gett honom den sinnesro
han hade sökt efter i så många år. I äktenskapet hade han dövat det med alkohol och haft ett
ständigt dåligt samvete. Så äntligen efter prövotiden på sex månader, hade skilsmässan
verkställts.
Den som mest hade kommit i kläm, var så klart sonen Emil. Han hade tagit väldigt illa vid
sig det första året efter skilsmässan. Han hade nästan direkt fått problem i skolan och hade
börjat slåss i alla situationer han hamnade i. Istället för att argumentera, tog han till
knytnävarna. I hans känslouttryck ingick bara våld under en väldigt lång tid, och hemma hade
han allt mer ofta börjat spela våldsspel på datorn. Till slut hade Sandra sagt ifrån. Bara några
månader efter att de hade blivit ensamma hade hon förbjudit det helt. Vem vet vad killen gör
ändå, hade Per tänkt när Sandra hade berättat att hon hade tagit ifrån Emil alla hans våldsspel.
Sandra hade till och med begränsat hans datoranvändande till två timmar per dag och gjort upp
strikta regler gällande var, och hur Emil fick surfa på nätet.
Några månader efter skilsmässan hade Per tagit med Emil till gymmet där han själv hade
tränat i över tjugo år Där fanns bland annat en boxningsring och olika träningsredskap. Första
tiden hade Emil mest hoppat hopprep och slagit på en säck. Med tiden hade han även byggt på
sig rejält med nya muskler. Per kunde tidigt se att Emil hade en inneboende talang för boxning.
Han hade mest tänkt att boxningen skulle ta ur sonen lite av hans aggressioner och samtidigt
som han skulle få umgås med grabben. Några poliskollegors söner som var i samma ålder som
Emil, hade också börjat på gymmet, och snart hade de blivit bästa vänner. Emil hade för förstagången i sitt unga liv känt att han nu hade fått riktiga vänner. Hans fysiska status hade bara
blivit bättre och bättre för varje månad som hade gått.
Emil hade med en gång fastnat för sporten och redan efter ett år hade han varit helt såld.
Åren gick och Emil deltog i olika tävlingar. Bara tretton år gammal vann han sin första
turnering under SM veckorna. Så fort han skulle fylla femton år kunde han titulera sig som bäst
i landet för sin ålder och viktklass, och Per var så stolt.
Emil skulle vinna Junior SM nästa år, det var Per övertygad om. I och med boxningens
stenhårda träning fick Emil lära sig både tålamod och disciplin. Han hade till slut insett att
boxas, ja det gjorde man bara i en boxningsring. Boxning var ju The Noble Art Of Self
Defence.6
För några veckor sedan hade Per åkt in till motorcykelaffären igen och hittat en fin moped. Den
hade kostat 7000 kr och Sandra hade till slut lovat att ställa upp med hälften. Försäkringen fick
Per ta, och det hade han lovat att fixa. Emil hade slutat bråka i skolan och numera boxades han
bara i ringen. Han hade höjt sina betyg rejält och det måste ju löna sig att vara duktig och
skötsam. Såklart killen skall få en moped hade Per sagt till Sandra. Det var nog andra gången
på 16 år som han och Sandra hade varit överens om något.
Den stora dagen skulle alltså infinna sig lördagen den 13 juni, då Emil äntligen skulle fylla
femton år. Per hade fraktat mopeden till Sandras garage och där stod den väl inslagen och redo.
Det hade gått åt fyra rullar presentpapper och närapå två tejprullar. Sandra hade satt sin
kvinnoprägel på paketen med rosa rosetter. Lite väl bögigt hade Per tänk när han hade sett dem
för några dagar sedan. Veckan innan hade Sandra anmält Emil till en mopedkurs på en
trafikskola i staden. Kursen som var en intensivkurs, skulle gå av stapeln redan i juni. Emil
skulle börja redan på måndagen.
Nästkommande vecka skulle Emil äntligen få köra sin efter- längtade moped. Morfar och
mormor hade laddat ett bensinkort med 1000 kronor. Av farmor och farfar skulle han få en
tuff mopedhjälm. Förra veckan hade farfar Gösta lämnat in hjälmen och fått den målad av en
sprutlackerares son som han kände. Grabben som bara var tretton år var en otroligt duktig
motivmålare, hade Gösta lovat Per. Bilden som Emil skulle ha på sin hjälm, var hans stora
ishockeyidol Henrik Lundkvist, målvakt i New York Rangers. Kalaset hade äntligen gått av
stapeln och det hade blivit en klar succé. Per hade stannat kvar några extra timmar för att
umgås med svärföräldrarna, vilka han inte hade träffat på över två år. De båda skulle övernatta
hos Sandra och Emil hela den helgen.
På kvällen hade det blivit lite god mat och vin. Sandra hade lagt ner extra mycket tid på att
göra Emils och Pers favoriträtt, Moussaka, med mycket kanel i. Per förstod såklart att hon
hade gjort den för Emils skull. Tårögt hade Emil tackat dem alla för den finaste födelsedagen
han någonsin haft. Helt känslomässigt utmattad hade han somnat mycket tidigt under kvällen.
Det hade blivit en sen kväll för Per, och kalaset hade gått mot sitt slut. Innan Per tog en taxi
hem, hade han gått in till Emils rum för att säga hej då. Där hade Emil legat och sovit så djupt.
Han hade haft ett stort brett leende på läpparna. Bredvid honom låg konstverket i form av en
mopedhjälm, med en bild på hans store idol, Henke Lundkvist.
På hemvägen valde Per att stanna taxin för att kliva ur och gå de återstående två
kilometrarna hem. Även den här natten kände han av kvällsbrisen, men ikväll var den betydligt
varmare än igår, tänkte han. Vädret hade för en gångs skull varit helt underbart under den här
speciella dagen.
Tidigare den kvällen hade de suttit ute på verandan iklädd varsin pläd och druckit vin,
medan Per som vanligt hade druckit sin Coca Cola. De hade suttit på den inglasade verandan
som Per hade snickrat ihop fyra år tidigare. Efter den intensiva träffen med hela familjen, hade
han spontant känt i taxin att han ville lufta sig lite innan han skulle hem för att sova. Det hade
varit många känslor i omlopp den gångna kvällen, vilka nu for omkring i hans skalle. Det hade
varit extra tufft att träffa svärföräldrarna, men samtidigt väldigt roligt, tyckte han. På vägen dit
tidigare under kvällen, hade han känt en enormt stor tomhetskänsla inombords, men under hela
kvällen hade så Pers hjärta fyllts på igen, med en stor och vacker dos av både kärlek och värme.
Han hade en son som han var mäkta stolt över, och en sann vän i sin exhustru. Det var sådant
som betydde mycket för Per. Under kvällens gång hade svärföräldrarna sagt att han var så
varmt välkommen hem till dem. Per hade välkomnat det och sagt att han visst skulle kommaförbi i sommar. Väl hemma till sängs låg han och funderade lite hit och dit, om det inte var
dags att hitta någon att dela sitt liv med. Någon som stod ut med en polis. Med hans hopplösa
arbetstider. Någon med ett större tålamod än Sandra. Någon lik honom. Ja den som lever får
väl se, tänkte han strax innan han somnade.