Dagbok från skärgården

-

Livres
55 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Skärgården utanför Stockholm är en av Sveriges vackraste platser. Hit letar sig författaren när hon behöver tänka och reflektera över livet. Men det var också här hon växte upp. Här utspelade sig barndomens draman, den första kärleken, och pinsamheter som inte längre spelar någon roll. Men här fanns också svåra stunder och djup sorg. Detta är berättelsen om ett liv, om en alldeles särskild plats. Skärgården är skådeplatsen för Maj-Britt Erikssons funderingar i den här undersköna bok, som befinner sig någonstans i gränslandet mellan roman, biografi och naturskildring.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 01 avril 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726140422
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Maj-Britt Eriksson
Dagbok från skärgården
Saga
Dagbok från skärgården Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1950, 2019 Maj-Britt Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726140422 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
DÅRENS KÄRDA RENHET
Morgonens rena kyliga luft. Underbara ljusblå dagrar över fjärden, där blåisens stavformiga kristaller ligger långt utåt i stilla morgnar. Bofinkens drill och talgoxens sågande vissling. En havstrut gackar på håll. Flugor surrar mot soliga väggen och är ett sommarljud. Snön i norrskrevor är frostig, men frampå dan kornig och lös som grovt vått salt. agar av sus och solgass, molnskugga och hagelbyar. Svirrande sjöfågelssträck som pärlband drar lågt över fjärden, öppen sen veckor. et är bara i vikar och sund isen är kvar, vattnig, lös och blygrå. en har släppt från land och är i solen silverglänsande och porös. Dattnet stiger grönt över isen och brunt i hålen. et pöser och jäser i solvärmen. Mot kvällen får isen en djupare blå ton, framträder med påtaglig skärpa mot fjärdens vatten som utskjutande sanka stränder, eller mörka aningar. et har varit fina isar i år, blankis. Och solsken dag för dag från en arktiskt klar himmel speglande i isen. en som åkt skridsko i havsbandet, haft medvind över blanka fjärdar med grå och svart is, dundrat över uddarnas svallis och knaggel och haft ett jämnt lugnt glid över vidder med sol, horisont och kyligt hellenisk himmel – den har varit med om något ganska ojämförligt och kan inte tycka annat än att tillvaron dock är skön. Ute vid bredden där havet gick öppet låg i hundradetal sjöfågeln och väntade att isen skulle dra undan. e skrovliga lätena steg och föll i en oändlig kör. Man stod på havsisen och lyssnade gripen under en rymd som en hög grön flöjtande ton. Att åka långfärdsskridsko över stora fjärdar som öppnar sig mot havet är glädje och frihet. Skridskoåkarnas gudinna borde vara Nike, hav- och vindomsusad. Mycket som i stan föreföll så väsentligt, har här något beskäftigt över sig, krymper hop och får mer måttfulla proportioner. Man skulle önska att vissa politiker åkte långfärdsskridsko någon gång, och de kanske inte längre skulle bry sig om att fundera på att annektera det och detta utan ändå känna sig som världsmedborgare, tänka ädla och upphöjda tankar ”sjunga i morgonbrus ur Pindaros och mörkna med Psaltaren till väldigt aftonbrus”. Så att säga. et där med Nike. et är kanske i realiteten en aning överdrivet. När man spänt på grillerna nere vid bryggan och stod färdig att ge sig iväg påminde man mest om Alphonse audets bergbestigande hjälte Tartarin från Tarascon: ispik, isdubbar, livlina, ryggsäck och grejor hängande här och där. Men, när man åkt ett stycke och satt sig på isen, som var urtidshård, då åkte mössan ner över ögonen och alla grejor var i vägen och ens kamrat puttade till en med ispiken och frågade om man tänkte sitta där hela dan. Och var kom alla remmar från? et är bara i sina drömmar man susar fram över havsisarna som en Nike – det är alltid så. Nu när man går efter strand stryker en doft av tjära förbi, ty man rustar sina båtar och i diket under den gula isskorpan porlar vattnet. Ludna blåsippsknoppar under hasslarnas hängen och tussilago som små lysande solar i dikesrenen. Sädesärlan trippar och vippar mellan vägens vattenpussar, som speglar nakna grenar och farande skyar. Stararna rustar sina bon – fågelsången ligger som ljusa inslag i den bruna aprilvarpen. et var inte längesen, tycker jag, Pulle, ådde och jag var nere vid varvet en kväll i oktober och lät slipdra vår båt. Pulle bröt långa vasstrån och låtsades att hon stod och metade och ådde gjorde efter. et skymde fort och var mycket tyst. Dassarna tunga, lutande och gula. Karlarnas röster lät påfallande högljudda i tystnaden och man tänkte på hur lång vintern var. En and simmade ute i viken. en såg ensam ut och jag undrade om den var skadad, men så lyfte
den och flög en runda med visslande vingslag. Nu: på solsidan i lä om båten är det gassigt. Man sitter där en stund, ser det intensiva solglittret över aprilblåa sjön och hör vinden i de nakna ekarna. Starflockarna brusar kring, slår ner på ängen och drar iväg in i dungarna. et är lent i bruna backar där det späda gräset tittar fram. Ack, solen! Och på varvet hamrar man och grejar och målar för att så fort som möjligt kunna sjösätta. et är stumt när isen ligger – man gläds åt öppet vatten. Darje morgon gnager brisen på nattens blåis. et låter som om en orkester skulle stämma instrumenten, pröva med skalor och löpningar – eller som de där lätta blå knarrande tonerna från ett vildgässträck, som över himmelens vida vatten plöjer mot norr, man vet inte om det är sång eller vingslagen genom den sorlande luften – som ett litet glappt bälgaspel. Sjöfågeln har kommit in bland skären. Gudingens vita bröst skymtar som isstycken på vattnet och hans lockrops smärta går en rakt i hjärtat. Man är glad om isarna ligger vid tiden för vårfågelsskyttet, då kan det inte bli så stor avskjutning. Men tyvärr, det är en kanonad i när och fjärran från gryningen till sena kvällen. På våren välsignar man örnen, som tar reda på den skadskjutna fågeln, som annars skulle gå ett längre lidande till mötes. Örnen är ingen rovriddare. Kvällarna är blå med doft från pyrande eldar – bleka litet trevande lågor slickar uppåt i halvljuset. Röken dröjer över åker och äng som en fin slöja. Luften kyligt glasklar och rymden vidgad av koltrastens klara låga. Didebuskarna som skyar efter dikesrenarna och björkarnas grenverk förlöst och frigjort mot bleka kvällshimlen. Bittida om morgonen finns bland björkarnas hängen tunga droppar av is, svagt klirrande i den strykande vinden. Dårkvällen är folkvisa. Ljuset som är vit tystnad, Svårmod och längtan; det nakna, kyligt kyska, det spröda och skira. Di stannar upp inför våren likt trollet som står med den lilla prinsessan i näven. Kvällskylan mot solbrända ansiktet. I trädens grenverk, stjärnor. Saturnus klar och strålande ovan solnedgångens lyster. Björkstammar som snöfläckar i dunklet. Långt bort med jämna mellanrum Revengegrundets ljudboj. Ur dunklet kattugglans lockrop från Skräckmarn, ett eko från skogen där troll och häxor bo. Långt långt bort, alfågelsång. oft av hav och jord och vårbrun brunska. Loj dyning suger och slickar förstrött hällar och stränder. Havet dämpat med glindrande stjärnljus. En slumrad melodi av drömda toner i spröd spinett.