Den korta sommarn

-

Livres
45 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Skärgården är en mystisk och vacker plats. Ett ställe fyllt av äventyr och lust, men också någonstans man kan hitta frid och lugn. Detta är en skildring av en av Sveriges vackraste platser – men också en berättelse om hur den mänskliga själen blir ett med naturen.

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 01 avril 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726140378
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Maj-Britt Eriksson
Den korta sommarn
Saga
Den korta sommarn Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1960, 2019 Maj-Britt Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726140378 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
Små ting
När vi flyttade hit ut och satt på båten och såg alla gamla välkända öar och stränder glida förbi, då puttade Kerstin från Sigtuna mig i sidan och sa som alla år vid samma brygga: — Nä, men titta! Står inte det där förbaskade gamla badhuset kvar! — Jooda! Det stod kvar — för det vet inte åt vilket håll det skall trilla. Varför gör detta en så väldigt glad! Men det är väl det att badhuset alltid stått så och det måste alltid få vara så — man återupplever sina barndomsintryck och det är det som griper. Man känner inte på samma sätt, men man känner igen det. Man är sin miljö, sin bakgrund och det kan man inte komma från och ibland vill man det inte heller. Häromdan när vi var ute med snurran och tog i land på ett skär och gick runt och tittade efter strandvrak och vitfågeln skrek tranigt och ejdern låg på läsidan om kobben med halvvuxna ungar — vi såg en ångbåtsrök nere vid horisonten och solglittret bredde över ett julihav, då sa Kerstin: — Kom du håg, sa Kerstin — när man var barn och kom hit ut, det var som om man förut suttit i en ostkupa och med ens togs kupan bort och det var en sådan frihet. . . man sprang barfota på bergen mellan skrevornas rabatter och så upptäckte man ett hällkar, satte sig på huk och tittade ner i det bruna vattnet på alla djur som rörde sig därnere i sin värld: skräddare som med långa språng gled fram på vattenytan, tångloppor och märlor, virvelbaggarna som aldrig simmar rakt fram utan rör sig i vida bågar över ytan, husmaskarna som är larver av nattsländor. Man satt och såg på alla djuren som rörde sig därnere mellan sjöväxterna och den gröna mossiga slekan. Man rös litet i varma solen över den rovgirighet man upptäckte så ohöljt därnere. Man doppade tån försiktigt i, plaskade litet med fötterna — sen drog man sig ner till det friska havsvattnet, satt även där på huk ett slag nere vid vattenbrynet på berget med vit saltrand i två skikt sen vattnet fallit. . . jo, det var det jag skulle säga: kom du ihåg att man alltid hade bakre kjolkanten våt? Hur man än bar sig åt nog doppade man kjolen där bak. Det var så — kjolkanten där bak var alltid blöt. I vår barndom. Vi har flyttat ut hit sent i år. Det har inte varit någon vidare värme än. Och jag brukar ha på mig en gammal träningsoverall. För det är ju bara vi som bor här — och ingen ska säga att träningsoveraller gör folk vackrare precis. Det är mycket få personer vars figurer blir skönare i sådana plagg. Men de är varma och behagliga och eftersom jag har ryggskott, så ska man försöka hålla sig varm. Men barnen strör teckningar av mig kring sig — förbaskade ungar! Fast Klas säger lojalt vid varje ny teckning. — Faster, du har dubbelt så liten! Vad han menar med det — tro? När man har ett litet ställe, så är det alltid något pyssel med det. Men vi har inte varit här sen i höstas. Det är ju så att man brukar försöka komma ut en lördag och söndag tidigt på våren. Just den där lördagskvällen och söndagen, då man får komma hit, då allt ska göras — det är något så härligt! Det är kyligt på kvällen och man går där i sin ensamhet och räfsar löv, ser ibland ut över udden där de tre martallarna står, stannar och hänger på krattan, händerna är blåfrusna och av det ovana arbetet rätt svullna och man känner ett il av lycka: att åter vara här! Bortanför världen, så att säga. Man hör sjöfågeln och koltrasten, det luktar tång ur stränderna. Man ser över den lilla trädgården med de gamla aplarna och hör folk säga: Jag ska säga, visst är det vackert när de blommar, men ta bort några av dem — det blir ju ingen ordentlig frukt och se på grenar och stammar, de är ju fulla av mossa! Nog är det så, men inte kan man hugga ner! Sen går man in i stugan, tänder inget ljus,