Nu och då i skärgården

-

Livres
57 pages
Lire un extrait
Obtenez un accès à la bibliothèque pour le consulter en ligne
En savoir plus

Description

Den svenska naturen är vida berömd i världen för sin storslagna skönhet. Maj-Britt Eriksson tar i den här essäistiskt hållna text med läsaren på ett äventyr i den Stockholmska skärgården, där hon hade för vana att tillbringa alla årstider. Här finns berättelser om invånarna som hon träffar och samtalar med, om hennes tax Bambi och om hennes långa, vindlande promenader längs de vackra vyerna. Följ med på en resa i ett av världens underverk!

Sujets

Informations

Publié par
Date de parution 01 avril 2019
Nombre de visites sur la page 0
EAN13 9788726140330
Langue Swedish

Informations légales : prix de location à la page  €. Cette information est donnée uniquement à titre indicatif conformément à la législation en vigueur.

Signaler un problème
Maj-Britt Eriksson
Nu och då i skärgården
Saga
Nu och då i skärgården Omslagsfoto: Shutterstock Copyright © 1971, 2019 Maj-Britt Eriksson och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen All rights reserved ISBN: 9788726140330 1. E-boksutgåva, 2019 Format: EPUB 2.0 Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren. Lindhardtogringhof.dk Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen
Dalborgsmäss
”Dårens himmel . . . hur mitt hjärta sjunger av dov och ordlös
längtan”
Kvällens kyla mot solbrända ansiktet. Luften stark och ren — trädens grenverk förlöst och frigjort mot skyn. oft av löveld i silande stråk. Koltrastens klara ton penslar i kall luft. Sjöfågeln simmar par om par och gudingars lock skallar . . . Bida en stjärna har jag sett — orden banar väg in i hjärteroten. Och man hör i sitt inre en manligt saklig röst: det är under den årstiden som aftonstjärnan lyser som allra klarast . . . Enstaka flöjtande toner och kattugglans hooande hela korta natten och i gryningens frysande nakenhet, koltrastens jubel som om kärleken skulle kunna beskrivas. Fågelsträck över ett mörkt hav under en bleknande himmel förebådande solens uppgång.
Kanske det!
”Minns att en dödlig kropp är din boning och att jorden en gång blir din sista skrud.”
Det är Pindaros, som ger oss denna jordiska, ska vi säga, tröst. Vad är Gud frågade någon honom och svaret blev: Allt! Det är försommar och jag for till Ön. På båten hit läste jag Pindaros. Och regnet kom och gick som ridåer över vattnet. I roddbåten från ångbåtsbryggan, så duggade det bara. Och fågelkvittrets kaleidoskopiska mönster låg över öarna — syrlig vår, fuktig mylla, salt hav: som ett brus i bröstet. Man säger att man inte ska fästa sig så mycket vid det jordiska. Om det nu förutom ägodelar också är detsamma som att älska livet, så varför skulle man inte det, om man nu kan det — en och annan gång. Detta är ju det enda som vi säkert vet. Allt det andra är så att säga ställt på framtiden. Ibland är man så övertygad om det meningslösa i vår tillvaro, om där inte funnes en fortsättning — en försoning . . . ibland bryr man sig inte om det; det beror väl på hur mycket man älskar — eller har älskat . . . Man visste ju inget om innan man föddes — det är kanske likadant när man går bort. Livet: en paus mellan två evigheter. Så det gäller att hoppa och dansa och vara glad, så länge man kan det. Det är det enda förnuftiga. Men vi gör det för litet. Livsvågen mynnar ut och andra vågor tar vid. Livet vårt enda hem — ej som ett tvång — som ett leende . . . Tag vara på stunderna — ty var och en har sin smärta att uppbära — som en klo i råsiden. Nu på dan, när jag skriver det här ute på berget, gassar solen. Molnen har dragit undan. Diset gör att alla färger flyter i milda tongångar. Vattnet blekt blått — ibland en vind som om någon andats imma på en ruta. Stararna flöjtar och kvintilerar. Och svalornas kvitt kvitt härs och tvärs . . . Det är en fågelsång efter regnet! Det är som om alla tog sats och sjöng: Vad härligt det är att leva, ändå! Och som bakgrund hörs tärna och mås stämma in. Äppelblommen faller. Och nere i viken ligger två ejderkullar — ungarna alldeles nykläckta, fjunigt duniga — och det är ett skrock och pip och småsnack, så fredligt. Hundarna leker i gräset och jagar varann — ibland ser man dem inte, ty det är sån växtlighet på våren. Men hundlokorna vajar betänkligt och så kommer jyckarna fram med väldig fart. När man ligger på rygg i det svala gräset och ser upp i himlen, förvånar det en att folk förr kunde tro att jorden var platt. För man ser ju tydligt att himlen är som en kupa och nån gång skulle väl himmel och jord ha mötts då? Man är lat — som Dionysos eller något sådant — vill inget — bara se upp i himlen ovan blommande äppelträd — och finnas till. Ska sanningen fram så är det inte så dumt att vara skolfröken, när det är sommarlov.